Matkrisen vi alla talar om

 

22 september 2008
Ojämn fördelning eller för lite mat? Ekologiskt eller konventionellt jordbruk?
Meningarna går isär bland de fem paneldebattörer från Nicaragua, Ungern, Indien
och Sverige som under lördagen på European Social Forum i Malmö diskuterar hur vi
kan bemöta världens matkris.

‐ Idag dör lika många av för mycket mat som av för lite. Problemet ligger inte i att vi
har för lite mat utan snarare i ojämn fördelning av de matresurser vi har idag, säger
Lena Klevenås ordförande i FIAN (Food First Information and Action Network) som
arbetar mot svält i världen.
Göran Djurfeldt, specialist inom utvecklingsstudier, varnar dock för att jordens
befolkning kommer att öka från dagens sex miljarder till nio miljarder år 2050.
‐ Ett av de svåraste problemen idag är att sprida matresurser mellan länder. Vi måste
därför vara realistiska och förstå att produktionen måste öka för att kunna möta denna
befolkningsökning, menar Djurfeldt.

Tillgång till mat är en mänsklig rättighet
FN:s råd för mänskliga rättigheter har i år godkänt ett tilläggsprotokoll som förtydligar
vad Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter innebär och hur
denna kan tillämpas. Detta är ett stort framsteg eftersom människor därmed kan söka
upprättelse för att de inte beviljas rätten till mat.
‐ Mat är en mänsklig rättighet, säger Klevenås. Alla länder som har skrivit under
konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna måste även leva
upp till detta. Om jag fick välja mellan ”rätten till prat” eller ”rätten till mat”, hade jag
valt den senare. För utan mat i magen kan man inte tänka. Ingen ska behöva svälta
idag när generalförsmalingen har antagit protokollet och den trätt i kraft.

Ekologiskt eller traditionellt jordbruk?
En het fråga under debatten är huruvida ekologiskt eller traditionellt jordbruk är den
rätta vägen för att lösa matkrisen.
‐ Jag är en traditionell jordbrukare och tror inte att man kan lösa krisen endast med
ekologiska jordbruk, säger Ingrid Jönsson från Lantbrukarnas Riksförbund. För att
lyckas med ekologisk odling behöver man ha mer boskap för att få gödsel till åkrarna.
Därför tror jag att vi behöver behålla konventionell odling där man får lov att använda
konstgödsel. Växter man odlar behöver näring, och man kan inte bara föra bort näring,
utan att man måste återföra näring till jorden.
‐ Alla har givetvis rätt till mat och det är ingen nyhet att vi lever i lyx här i Sverige, men
vi kan inte enbart se svart eller vitt på denna fråga. Det finns många nyanser där
emellan, fortsätter hon.

Oswald Quintal, från organisationen Kudumbam och jordbruksnätverket LEISA (Low
External Input in Sustainable Agriculture), som har arbetat med främst ekologiskt
jordbruk i Indien sedan 1980‐talet, är däremot övertygad om att ekologiskt jordbruk är
framtiden.
‐ Idag utgör småjordbrukarna i utvecklingsländer 80 procent av världens 845 miljoner
hungriga människor. Ekologiskt jordbruk skulle minska odlingskostnaderna drastiskt,
öka familjeinkomsten och bibehålla produktiviteten i små jordbruk. I Indien har vi i
LEISA tillsammans med icke‐statliga organisationer hjälpt 50 000 jordbrukare att gå
från konventionellt till ekologiskt jordbruk.
‐ Det är inte tillräckligt att jordbrukare endast producerar mat, utan det är viktigt att de
producerar säker mat till sin familj och till samhället, och att de vill lämna över sund
mark till nästa generation. Jordbrukare bör arbeta fram en plan för att succesivt
avsluta användandet av gödningsmedel, säger Quintal.

”Vi har en större matkris att vänta”
‐ Matkrisen hänger i stort ihop med energi, fortsätter Geza Varga från Via Campesina
(den internationella jordbruksrörelsen) och CPE (The European Small Farmers
Coordination), som har många års erfarenhet av ekologiskt jordbruk i Ungern. I takt
med att energin blir dyrare kommer även det konventionella jordbruket att bli dyrare.
Matpriserna kommer att följa priset på bränsle. Detta kommer att leda till en ännu
större matkris än den vi ser idag, säger han.

Monopol och grov snedfördelning
20 procent av världens jordbruksstöd går idag till 80 procent av jordbrukarna, medan
80 procent går till övriga 20 procent som befinner sig i västvärlden.
‐ Idag kontrollerar dessutom fem multinationella företag 90 procent av den globala
marknaden av spannmål, fortsätter Quintal. Det gör att dessa totalt dominerar
marknaden och dikterar jordbrukspolicies.
‐ Ett annat problem är ensidig produktion, så kallad ”monocultivation”, säger
generalsekreteraren i länet Jinotega för lantbrukarnas förening ATC (Asociación de
trabajadores del Campo), Antonia Gutierrez Chavarria från Nicaragua. Majs är en
basvara för oss, men idag tvingas många jordbrukare att odla endast enskilda grödor
för att det ger mer pengar. Matkrisen drabbar inte de rika, utan bara de fattiga.

Text och bild
Rebecka Hinn
Svalorna Latinamerika

Fakta
Långt fler dör av fattigdom och svält än på grund av krig och terrorattacker. Sju miljoner barn under fem år dör idag av kronisk undernäring. Det innebär ett barn var femte sekund.
Paneldebatten ”How can we confront the world food crises? Rethinking agriculture?” arrangerades av Svalorna Indien Bangladesh, Svalorna Latinamerika, FIAN Sverige samt Kudumbam India under European Social Forum i Malmö lördagen den 20 september. För mer information se www.svalorna.org, www.svalorna.se och www.fian.se.

 

 

 

 

Alternativ certifiering av småskaligt ekologiskt jordbruk

Text och foto: Ellen Lagrell, praktikant genom svenska Framtidsjorden på miljöorganisationen Keystone i Tamil Nadu.

Miljömedvetenheten ökar och med den efterfrågan på ekologiskt odlade jordbruksprodukter. Men hur fungerar egentligen certifieringen? Nu växer en rörelse kring alternativa system för certifiering som drivs av lantbrukarna själva och deras konsumenter. De deltagardrivna garantisystemen ska underbygga småskaligt ekologiskt jordbruk.

En ohållbar situation
Utvecklingen inom jordbruket går mot att odla stora kvantiteter av en produkt på samma yta, ofta för export. Dessa monokulturer, som i allt större utsträckning dominerar åkrarna, utgör ett hot mot såväl jordens odlingsbarhet som artmångfalden, och kräver nästan uteslutande kemiska bekämpningsmedel och gödsel för att växa. Långa transporter av jordbruksprodukter som odlas i massor för export bidrar till klimatförändringar, ett globalt problem som angår alla. Medvetenheten om miljöfrågor ökar nu och i takt med detta ökar efterfrågan på ekologisk mat, gärna småskaligt och lokalt producerad. Men hur fungerar egentligen certifieringen?

Det dominerande systemet är så kallad tredjepartscertifiering. Det innebär att en utomstående organisation, som svenska KRAV, bestämmer vilka produkter som ska certifieras och vilka krav som ska uppfyllas. Brukligt är att en avgift tas ut från bonden för certifieringen. Denna certifieringsprocess är ofta för kostsam och byråkratisk för ett litet familjejordbruk. Odlar man dessutom flera olika sorters grödor, vilket är ekologiskt önskvärt och ofta fallet hos mindre bönder, blir pappersarbetet än mer omfattande. Tredjepartscertifieringen av ekologiska produkter riskerar således att vara ett system som motarbetar ekologisk mångfald och småskalighet i jordbruket.

Ett alternativ
Nu växer en internationell rörelse kring deltagardrivna garantisystem. Dessa system har skapats lokalt av producenter och konsumenter utifrån lokala förutsättningar. Grundtanken är att bönderna själva kontrollerar och utvärderar varandra i lokala grupper. Det är även i dessa lokala grupper man bestämmer vem som ska certifieras. Certifieringen sker under överinseende av ett regionalt råd som kan bestå av en lokal ickestatlig eller statlig organisation men helst av lokala grupper som gått samman. Om den lokala gruppen inte finner det regionala rådets insatser som tillfredsställande kan de när som helst gå samman med andra lokala grupper och bilda ett eget regionalt råd. 

Konceptet, som gemensamt kallas Participatory Guarantee Systems (PGS), har vuxit fram i utvecklingsländer bland småbönder som säljer på en lokal marknad och sällan har råd med så kallad tredjepartscertifiering.

2004 anordnade International Federation of Organic Agriculture Movements (IFOAM) och den sydamerikanska organisationen Movimiento Agroecológico Latinoamericano (MAELA) en konferens i Brasilien. Där presenterade 50 deltagare från organisationer i 20 olika länder 26 olika varianter av deltagardrivna garantisystem. Det var här PGS etablerades som koncept. Man bildade även en arbetsgrupp med uppdraget att utveckla, underlätta och uppmuntra PGS världen över.

PGS i Indien
Keystone är en miljöorganisation som verkar sedan 1994 i Nilgiribergen i södra Indien, de arbetar med att stärka ursprungsbefolkningars socioekonomiska situation och att möjliggöra ett hållbart leverne i samklang med den natur de lever i. Mathew John, en av Keystones tre grundare, är en eldsjäl i arbetet med PGS och sitter med i IFOAMs arbetsgrupp. Han menar att det är viktigt med ett alternativt system eftersom den nuvarande trenden är att stora jordbruksföretag vinner mer på den status och de marknadsfördelar som ekologisk certifiering ger än de småskaliga producenter som har störst behov av dessa fördelar. Han berättar om hur PGS vuxit fram inom Keystone.

I ett tidigt skede kontaktades en indisk tredjepartsorganisation för certifiering av de ekologiska produkter som tillverkades i Keystones produktionscenter. Planen var att Keystone, åtminstone det första året, skulle betala den avgift som krävdes av bönderna för att certifieras. Det visade sig bli en jätteprocess. Först diskuterade man vem som skulle få certifieringen, Keystone eller bönderna själva. Certifieringsorganisationen ville att bönderna själva skulle certifieras och kom med juridiska dokument som skulle skrivas under av bönderna, varav många inte var läskunniga. Då sade Keystone ifrån. - Många skulle tvingas skriva på avtal de inte själva förstod. Det skulle ha skadat vår trovärdighet att tillåta något sådant, förklarar Mathew. Till slut tilläts Keystone som organisation stå för certifieringen men när det andra året kom hade avgiften höjts och man drog sig ur.

Nu stod Keystone för garantierna själva vilket accepterades av kunderna i de lokala Green Shops där man säljer produkterna. Ett internt system har tagit form för kontrollering av produkterna. Eftersom Keystones anställda arbetar med olika projekt inom samhällena, integreras kontrolleringen i deras arbetsuppgifter. Detta kombineras med att bönderna kontrollerar varandra genom att arbeta tillsammans. Det är ett garantisystem baserat på tillit.

Man har ett helhetsperspektiv på vad som är hållbart. Förutom de rent ekologiska aspekterna arbetar Keystone med avgörande sociala frågor såsom äganderättsfrågor, hälsa och säker tillgång till mat. En viktig del i arbetet är att återuppliva traditionella jordbruksmetoder som använts innan pesticider och kemiska gödningsmedel kommit in i bilden. Systemet inkluderar även förpackning och konsumtion.

PGS i Sverige?
På frågan om PGS kan appliceras på en kontext som Sveriges, där jordbruket är långt mer storskaligt än i Indien, svarar Mathew John med en nick: - Deltagardrivna garantisystem fungerar utmärkt i länder som Nya Zeeland och USA, detta jordbruk är storskaligt i relation till det indiska, men litet mätt med nationella mått. Mathew tror att om alltför stora jordbruksföretag blev involverade i PGS skulle utvecklingen riskera att ta en annan riktning. Konceptet skulle bli ett marknadsföringsverktyg snarare än ett försörjningsalternativ, när tanken är att det ska vara båda. Här har vi kanske anledningen till att man inom IFOAM talar om PGS som ett komplement till tredjepartscertifiering, inte en ersättning.

Inger Källander är ordförande för de ekologiska böndernas fack- och intresseorganisation, Ekologiska Lantbrukarna. Även hon har varit involverad i IFOAMs arbete med PGS. Hon tror att deltagardrivna garantisystem kan vara ett alternativ i Sverige eftersom många, framför allt mindre odlare och förädlare, inte känner sig hemma i KRAV-systemet. Hon tror dock att det finns en risk att KRAV-systemet är så inkört och har så mycket förtroende att det blir svårt att komma med någonting nytt. - Å andra sidan vet vi att förtroendet för ekobonden själv är mycket stort, kanske den största trovärdighetsfaktorn för konsumenten. Inger Källander känner inte till några svenska initiativ till PGS idag, men vet att det finns intresse på ett par håll. Hon är hoppfull: - Jag tror alltid man kan jobba starkt och vinna förtroende för det man tror på om det är vettigt.

- Ellen Lagrell, praktikant genom svenska Framtidsjorden på miljöorganisationen Keystone i Tamil Nadu, södra Indien.

 

 

 

 

Workshop om marknadsföring av ekoprodukter i Indien

Svalornas partners i Indien har under flera års tid gett utbildning till bönder som vill gå över till ekologisk odling. Organisationen Kudumbam hjälper bönder att nå marknaden för de ekologiska produkterna genom det nyligen registrerade varumärket LEISA Safe Foods. Genom att gemensamt marknadsföra sina ekologiska produkter förväntas bönderna kunna stärka sina inkomstmöjligheter och få mer betalt för sina produkter. Under andra veckan i juli anordnas nu en workshop som syftar till att sammanställa erfarenheter hitills och att göra upp planer för det kommande året för att säkerställa att rätt kvalitet och kvantitet produceras inom nätverket.

I ett land som Indien där mer än 70% lever på landsbygden och många fattiga är beroende av odling för sin försörjning är jordbruksutveckling ett viktigt medel för att minska och förebygga fattigdom. Ekologiskt jordbruk ger större mångfald och mindre negativ miljöpåverkan. Lokala resurser används för att minska beroendet av dyra insatser som konstgödsel och bekämpningsmedel. På detta vis har många fattigbönder i Indien och Bangladesh med Svalornas stöd förbättrat miljön samtidigt som de tjänat pengar genom de minskade insatskostnaderna när de gått över till ekologisk odling.

Bönder från 16 organisationer i den sydindiska delstaten Tamil Nadu marknadsför idag  ekologiska produkter så som ris och kryddor genom märket LEISA Safe Food för försäljning i Indien. Efterfrågan är stor och arbetet med att hjälpa bönderna med marknadsföring är en ny uppgift för Kudumbam. För att sammanställa sina erfarenheter hittills och förbättra sitt arbete anordnar de nu med Svalornas stöd en workshop för 25 fältarbetare inom nätverket. Workshopen utgör en del av Svalornas kapacitetshöjande aktiviteter för våra partnerorganisationer i Indien.

Målsättningen för workshopen är att hitta rutiner för att säkerställa god kvalitet på produkterna, att ge fler bönder möjlighet att sälja sina produkter genom nätverket samt att få en större mångfald i utbudet av produkter för att tillgodose indiska konsumenters efterfrågan av ekologisk mat. Under workshopen kommer ansvarsområden för inblandade parter att klargöras och en genemsam planering kommer att tas fram för vad som beöver odlas i de olika distrikten. Fältpersonal kommer att utbyta erfarenheter och få utbildning i syfte att stärka LEISA Safe Food. Bland annat ska de förbättra sina kunskaper om hur man kan forma bondegrupper för gemensam marknadsföring.

Förutom att bringa mer inkomst för fattigbönder kan ekologisk odling också ge possitiva miljöeffekter så som förbättrad jordmån, minskad erosion och ökad mångfald. Socialt kan ekojordbruk också skapa arbetstillfällen, minska urbaniseringen, förbättra matsäkerheten och självförsörjningsgraden hos utsatta familjer.

Svalorna har sedan 17 år tillbaka gett stöd till utveckling av ekologiskt jordbruk som ett sätt att stärka småbönders försörjningsmöjligheter och minska fattigdom i Indien och på senare år även i Bangladesh. Med hjälp av detta stöd har Svalornas indiska partnerorganisation Kudumbam bland annat utvecklat en experimentgård för ekologisk odling som idag är ett resurscenter för omkringliggande byar och för organisationer som vill ha utbildning i ekologisk odling. Kudumbam samordnar ett nätverk med 82 organisationer som främjar ekologisk odling i Tamil Nadu i södra Indien. Nätverket heter LEISA, som står för Low External Input Sustainable Agriculture. LEISA har ett gott rykte och under detta nätverk har nyligen LEISA Safe Foods registrerats. Under hösten planeras 1250 bönder från nätverket att delta i produktionen av ekologisk mat för LEISA Safe Food.

Camilla Ståhlberg
Svalornas Miljöinformatör i Indien

 

Tankar från trafiken i Dhaka

 

Härom veckan blev jag vittne till en trafikincident i Dhaka. Situationen fick mig att tänka på begreppet ”socialt kapital” som enligt Harvard professorn Robert Putnam kan defineras som ”det kollektiva värdet av alla sociala nätverk och hur dessa skapar en benägenhet för individer att göra saker för varandra”. Professor Putnam menar att samhällen eller länder med hög nivå av socialt kapital har större möjlighet att ha ett demokratiskt styre.

Trafikincidenten jag bevittnade involverade en cykelrickshaw, en cykel med liten tillhörande vagn som fungerar som taxi i Dhaka, en bil och en polisman. En rickshawförare jobbar och sliter otroligt hårt för en mycket liten lön och många i Dhaka och andra städer i Bangladesh är beroende av deras service för att ta sig runt i staden. I en korsning hamnade plötsligt en rickshaw och en bil mittemot varandra och ingen kunde svänga undan. De hann dock stanna upp precis innan de krockade. Jag andades ut. Då plötsligt bestämmer den uppretade bilföraren sig för att ändå, långsamt, köra på rickshawföraren. Passageraren hoppade snabbt av, rickshawföraren klarade sig men hans cykel blev helt förstörd. Vilket innebär att minst en dags inkomst gick förlorad för en redan fattig man. Bilister här i Dhaka är oftast betydligt mer välbeställda och bilen fick inga skador. En polisman kommer springande och väljer snabbt ut det lättaste offret, han börjar slå rickshawföraren över benen med sin träbatong.

Hela situationen kändes så sorglig. Ingen person valde att ingripa och rickshawföraren tog sig så småningom ifrån platsen med blåmärken på benen, den förstörda cykeln och en förlorad inkomst. Ingen person hade ingripit fastän det fanns gott om vittnen som kunde intyga att rickshawföraren inte var skyldigt till något fel. Det slog mig att den situation jag bevittnat verkade visa på ett stort underskott av socialt kapital.

2008 kan komma att bli ett avgörande år för den unga nationen Bangladesh. Sedan parlamentsvalen ställdes in i januari 2007 och en militärstödd interrimsregering tog över styret av landet har toppskiktet i det politiska etablissemanget, inklusive de båda tidigare premiärministrarna och rivalerna Sheik Hasina och Khaledia Zia, arresterats anklagade för korruption. Politiska möten har varit förbjudna i drygt ett år. I augusti förra året utbröt våldsamma sammandrabbningar mellan studenter och militären runtom i landet till följd av en konflikt kring militärens närvaro på universitetsområdet på Dhaka University. Flera välkända och populära professorer på universiteten stödde studenterna. När militären åter tagit kontrollen över situationen arresterades såväl studenter som de professorer som uttalat sitt stöd. Efter ett par månader i fängelse benådades professorerna av regeringen, fortfarande väntar flera studenter på sina domar. På universitetsområden i flera stora städer har studenter och lärare protesterat mot rättegångarna genom att hålla tysta minuter och knyta en svart bindel kring överarmen. Studenterna och professorerna som deltar i dessa protester riskerar att bli trakasserade av polisen, ändå väljer de att stå upp för sina politiska fri- och rättigheter. Ett tecken på att det i dessa kretsar verkar finnas mer utvecklade sociala nätverk och att dessa bidrar till ett starkare socialt kapital. Individer ingriper för att skydda varandra.

Bangladesh står inför en demokratisk utmaning av stora mått, de uppskjutna paralmentsvalen är nu planerade att hållas i november. Trafikincidenten jag bevittnade signalerar att det fortfarande saknas viktiga fundament i samhället för att utvecklingen ska kunna gå i en riktning mot ett mer demokratiskt samhälle. Samtidigt pekar studenternas och professorernas protester på en möjlig mer positiv utveckling. Om professor Putnam har rätt spelar det sociala kapitalet stor roll för möjligheterna till ett demokratiskt samhälle. De partnerorganisationer som Svalorna arbetar tillsammans med i Bangladesh strävar alla mot att stärka det sociala kapitalet i de områden där de verkar. Det rapporteras om framsteg för ökad nivå av kvinnors deltagande i lokala beslutsfattande råd och om småbönders ökade möjlighet att utkräva sina landrättigheter gentemot stora landägare. Förhoppningsvis kan det sociala kapitalet växa sig så starkt att människors benägenhet att sträva mot en demokratisk samhällsutveckling ökar. Valen i höst blir en viktigt indikator på hur situationen i landet ser ut och för framtiden för ett demokratiskt Bangladesh.

Gabrielle Jönsson
Kontaktsekreterare
Dhaka, Bangladesh

Indiens dubbla ansikten

Indiskt torp på Sigurplatån och Bangles

Indien är, som alla vet, ett land av kontraster. Många är kulturella, religiösa och språkliga men i allt större utsträckning är de ekonomiska. När man kommer till en indisk storstad, t.ex. till en ny flygplats, ett bättre hotell, en välbeställd villaförort eller ett sprillans nytt köpcenter, kan man inte låta bli att förundras, i alla fall inte om man besökte samma plast för 10 år sedan. Otroligt mycket verkar ha hänt. Där finns allt som finns i väst och lite till. Men så ser det rakt inte ut på landsbygden. Aldrig har klyftan mellan fattig och rik varit så stor. Detta är inte att förringa tillväxtens betydelse för de som gynnats av den, som min väninna från Delhi uttryckte det ”Det betyder mycket för oss att t.o.m. diplomater kör indisktillverkade bilar nuförtiden, det ger oss en slags stolthet, vi upplever inte att vi ses ned på av väst som vi gjorde förut”.

Men för att förstå Indien måste man se den andra sidan också. Fast den måste man verkligen leta efter. Indiska medier, med undantag för en och annan debattartikel i de seriösa dagstidningarnas eller i den alternativa pressen, är precis som utländska medier trollbundna av det indiska ekonomiska miraklet. När man läser pressens framgångssagor kan det verka märkligt att Svalorna eller någon biståndsorganisation överhuvudtaget fortfarande bedriver verksamhet i Indien, man kan lätt få intryck av att detta land till största delen befolkas av en köpstark medelklass på väg uppåt och framåt i stark medvind. Så enkelt är det inte.  

Ca 25% av Indiens invånare är officiellt fattiga. De klassas som fattiga av regeringen för att de spenderar mindre än 12 rupier (2 kr) om dagen. Denna fattigdomsgräns avgör bl.a. vem som har rätt att handla mat till subventionerade priser i de statliga matbutikerna. Kan man bevisa att man lever på mindre än 12 rupier per dag får man ett ”white card” som ger rätt till ris till ca 20% av marknadspriset. Och när fattigdomsstatistiken presenteras internationellt talar man inte längre om 12 rupier utan om en dollar: ”25% av indiens befolkning lever av mindre än en dollar om dagen”. Enligt regeringens uppskattning motsvarar nämligen 12 rupier i Indien köpkraften av 1 dollar i USA. 12 rupier är därmed indiens PPP dollar (PPP står för Purchasing Power Parity). En ”riktig” dollar motsvarar naturligtvis mycket mer, ca 40 rupier.

Vad får man idag för 12 rupier i Indien? Inte en liter mjölk, inte ett kilo lök, inte ett halvt kilo grönsaker eller frukt, inte 1 kilo osubventionerat ris, inte ett halvt kilo linser eller bönor, inte 200 ml matolja, inte ens 50 gram fisk eller getkött. Om man bara köper de allra billigaste kolhydraterna, utan hänsyn till näringsinnehåll eller kostnader i samband med tillagning av maten såsom gas eller ved, får man ca 1600 kalorier per dag för 12 rupier. Regeringens egen folkhälsopolicy hävdar att människor bör konsumera 2200-2400 kalorier per dag.

Bakgrunden till dagens fattigdomsgräns är en beräkning som gjordes 1973 då man räknade ut vad 2400 kalorier kostade. Sedan har man uppdaterat den siffran med några års mellanrum enligt regeringens konsumentprisindex. Men kritiker hävdar att detta konsumentprisindex inte alls reflekterat de verkliga prisökningarna, som i praktiken varit mycket högre. Att konsumentprisindex inte ger en riktig bild av prisökningarna illustreras av att löner för statligt anställda höjts mycket mer sedan 1973 än vad de skulle gjort enligt detta index, ca 5 ggr mer. Många påpekar att konsumentprisindex är ett verktyg som bara tillämpas när man beräknar fattigdom. Med resultat att de som hade klassats som fattiga 1973 inte klassas som fattiga idag.

För om man skulle göra som man gjorde för 35 år sedan och titta på vad 2400 kalorier med ett elementärt näringsinnehåll kostar idag så får man fram en summa på ca 26 rupier. Enligt en chockerande studie som regeringen presenterade förra året har hela 87% av befolkningen mindre än så att spendera. 77% av befolkningen lever på mindre än 20 rupier om dagen. Det betyder att, tvärtemot vad vi tidigare hört, ”the average indian consumer” blivit allt fattigare och knappt har råd att äta längre.   

Denna dystra bild bekräftas när man tittar på statistik över konsumtion av spannmål, som minskat från ca 177 kg/pers/år under det tidiga 90-talet till ca 155 kg/pers/år idag, den lägsta mängden sedan innan andra världskriget. Av regeringen tolkades dessa siffror till en början som något positivt, som att människor hade fått det bättre och nu kunde välja att diversifiera sin kost, äta mer kött och mejeriprodukter. Det var bara det att det visade sej att siffrorna inkluderade djurfoder. Den ökade köttkonsumtionen bland eliten i städerna har alltså inneburit att situationen för de fattiga är ännu värre än vad siffrorna visar, eftersom uppåt 90% av energin i spannmålen försvinner när den konverteras till animalisk kost. På ”the Global Hunger Index”, som mäter hur länder klarar av att möta millenniemålen, hamnade Indien 2007 på 94e plats av världens 118 utvecklingsländer, efter Etiopien. Indien har världens största andel undernärda barn.

Vad är orsaken till den här negativa trenden? Flera analytiker, som professorn i nationalekonomi Utsa Patnaik, hävdar att det beror på de omfattande ekonomiska omstruktureringarna som skett sedan mitten av 90-talet. Mellan 1965 och 1990 upplevde indien en makalös expansion av jordbruk och matproduktion till följd av den ”gröna revolutionen”, finansierad av staten. Satsningen på jordbruk och landsbygdsutveckling skapade förutom mat ett stort antal arbetstillfällen. En av de större förändringarna när ekonomin marknadsanpassades var en drastisk nedskärning av bidrag till jordbruk och landsbygdutveckling. Tillväxten av matproduktionen minskade från närmre 3% per år under 80-talet till 1.7% under 90-talet. Sedan år 2000 har den bara varit 0.5% per år i snitt, d.v.s. lägre än befolkningstillväxten.

Men varför har vi inte sett en inflation av matpriser i Indien förrän nu, när uppåt 70% av befolkningen är undernärd och ökandet av matproduktionen legat under befolkningstillväxten ganska länge? Helt enkelt för att människor inte har haft råd att köpa mat, enligt Utsa Patnaik. Anpassningen av jordbruket för den internationella marknaden innebar stora förluster för bönder, bl.a. för att dom internationella priserna kraschade på 90-talet, och arbetslösheten steg dramatiskt med demonteringen av dom statliga utvecklingsprogrammen.

Fast så tolkade inte regeringen situationen. Istället analyserade man situationen enligt tillgång-och-efterfrågan modellen där efterfrågan förutsattes vara ”valfri”. Man konkluderade helt enkelt att människor gjort ett frivilligt val att konsumera mindre mat. Så vedertagen var den tolkningen i Indien att man, då man fick ett rejält överskott av spannmål trots att produktionsökningen var lägre än befolkningstillväxten, började exportera mat i stor skala samtidigt som det rådde svältförhållanden på många håll i landet. Ifall detta berodde på försummelse eller förnekelse är svårt att avgöra. Man kan i alla fall vara säker på att både regeringen och medierna hade ett stort egenintresse i att upprätthålla bilden av ”Shining India” så långt som möjligt eftersom allt annat vore att erkänna att det fanns nackdelar med den ekonomiska modell, liberal marknadsanpassning, som de själva förespråkade.

Självmordsepidemin bland bönderna, som började uppmärksammas under 2000-talets början och som har ökat i antal stadigt ända sedan dess, har varit landsbygdens mest konkreta rop på hjälp. De senaste månaderna har politikerna äntligen börjat uppmärksamma den desperata situationen på landet, efter 15 års försummelse, och i den 11e 5-årsplanen som presenterades i slutet av 2007 lovar man bl.a. att avskriva småböndernas skulder redan i år. Men är det egentligen landsbygden som har hörsammats eller är det inflationen och de snabbt stigande matpriserna i omvärlden som gör att Indien plötsligt börjat intressera sig för sin matförsörjning? Att importera mat förefaller plötsligt väldigt dyrt.

Inflationen, som för närvarande ligger på över 7% i Indien, är ett jätteproblem som hotar att svälja nästan hela den ekonomiska tillväxten som i år beräknas uppgå till 8-9%, vilket är lägre än förra årets rekord på 9,4. För att förstå hur inflationen drabbar olika människor i samhället behöver man veta hur tillväxten är fördelad mellan olika sektorer. IT-sektorn och vissa tillverkningssektorer har en tillväxt på över 25% och kommer klara sig bra. Köpcentra kommer inte behöva klappa igen. Men jordbrukssektorn, som två av tre indier livnär sig av och som redan går på knäna, har en årlig tillväxt på bara 1.5%. För människor i den branschen, d.v.s. majoriteten av indiens befolkning, kan inflationen betyda svält. Speciellt som matpriserna skenar snabbast, med över 20% per år just nu. Fattigdomsgränsen ligger kvar på 12 rupier om dagen. De 77% av befolkningen som bara hade 20 rupier per dag att leva av under förra året har inte mer att leva på idag.   

Så glöm börskrisen ett slag och begrunda matkrisen. Om man nu kan rangordna mänskliga rättigheter så måste rätten till mat vara den allra viktigaste, för den är lika med rätten till liv. En rejäl satsning på ett effektivt och hållbart jordbruk är den kanske viktigaste utvecklingsstrategin just nu, i Indien och i världen. FN har varnat hela 82 länder för akut matbrist detta år eftersom lagren är rekordsmå och bara skulle kunna försörja världen i 12 veckor. Men utmaningarna är många och stora. Befolkningstillväxt, ökad konsumtion av kött och mejeriprodukter bland de nya rika, mark och vattenbrist på många håll, diversion av jordbruksprodukter från mat till biobränslen och inte minst klimatförändringar, som i sig hotar att reducera Indiens jordbrukskapacitet med hela 40% inom 40 år, utgör bakgrunden mot vilken Indien måste fördubbla sin matproduktion detta århundrade för att kunna möta den egna befolkningens behov. Samma situation ser vi på många andra håll i världen.

För några år sedan, innan klimatförändringarnas orsaker etablerats bortom alla tvivel och de troliga effekterna kartlagts och innan man börjat svettas på Wall Street, brukade de som höjde rösten mot den rådande samhällsordningen avfärdas som knasiga domedagsprofeter med argumentet att vi aldrig haft det så bra som nu, så varför klaga? Och det är kanske sant i vår del av världen. Men i en globaliserad och interberoende värld måste vi bry oss om vad som händer på andra platser. Inte bara av solidaritetsskäl (även om man kan tycka att det borde räcka) utan också för vår egen skull. Annars är risken ganska stor att vi aldrig kommer ha det så här bra igen.     

Inte förrän man inser att den ena världen äter den andra går det förstå varför bara den ena tål att visas i medierna.  

 

Text Olivia Taghioff, koordinatör Indien

 

Maitree Express mellan Bangladesh och Indien

 

Den bengaliska nyårsdagen, även kallad ”Poila Baishakh”, firades med flaggor och tutanden från det första tåget över den indisk-bengaliska gränsen efter 43 års tystnad.

Den 14 april 2008 var nämligen startdagen för Maitree (översatt:Vänskaps) Express, som ska binda samman den 538 km långa sträckan mellan Kolkata och Dhaka. Det föreligger stora förväntningar om att tågförbindelsen skall bidra till att stärka relationerna över den splittrade bengaliska regionen, som har en gemensam språklig, kulturell och historisk bakgrund.

1947 blev den bengaliska regionen brutalt uppdelad, då den indiska subkontinenten uppnådde självständighet från det brittiska kolonialväldet. Individer med familjeband över gränsen till Bangladesh (dåvarande Östpakistan) och det indiska distriktet Västbengalen drabbades hårt. Situationen förvärrades i och med kriget 1965 mellan Indien och Pakistan som satte ett plötsligt stopp för den dåvarande tågförbindelsen mellan Kolkata och Dhaka.

Maitree Express kör två gånger i veckan (tur/retur) och resan förväntas ta ca 15 timmar, varav minst 5 timmar spenderas vid gränsövergången för formaliteter vid tull- och migrationsavdelningen. Den billigaste enkelbiljetten på 8 USD (ca 60 SEK) förväntas bli populär bland bangladeshier, eftersom många anser det vara dyrt att ta bussen. Tusentals människor på bägge sidor av gränsen har familjer på den andra sidan, så det förväntas en ström av människor som nu har en ekonomisk möjlighet att besöka familjen eller att återfinna sina rötter. Många har inte träffat sina familjer sedan 1965. Patienter, studenter, turister och affärsmän förväntas också i stigande grad utnyttja sig av tågförbindelsen.

Samma dag som den stora händelsen blev tåget stoppat i Västbengalen för en kort stund av aktivister som blockerade tågspåret och krävde rehabiliteringav bangladeshiska flyktingar. 87 aktivister (varav 11 kvinnor) arresterades. Dagen innan fann den indiska polisen 6 mindre hemgjorda bomber i närheten av järnvägsspåret. I mars 2008 avlägsnades 4000 metalldelar på en 2 kilometer lång järnvägsspårssträcka i Dhaka. Myndigheterna misstänkte sabotage men det kan också ha varit en simpel stöld och man fruktar att samma sak kan komma att ske på Maitree Express-sträckan.

Trots att Bangladesh uppnådde självständighet från Pakistan 1971 med hjälp av indiska trupper, har misstänksamheten och rivaliteten mellan Bangladesh och Indien under många år hindrat kommunikation och samarbete på flera nivåer, vilket utgör en av de viktigaste förutsättningarna för regional utveckling. Först 1996 etablerades en busslinje mellan de två miljonstäderna. 2001 undertecknades det länge väntade avtalet om tågförbindelse, men det blev inget av det då. Ett nytt avtal blev undertecknat i april 2007 och gäller tre år framåt. Tågdriften var planerad att starta i oktober 2007, men blev uppskjuten i flera omgångar från båda sidor. Ännu veckan innan den historiska händelsen var det fortfarande oklart ifall att tågförbindelsen skulle kunna återupptas på grund av tvister kring säkerheten. På den bangladeshiska sidan av gränsen behövs det ännu sättas upp ett säkerhetsstängsel utmed järnvägsspåret samt en metallbur vid migrationskontrollen vid gränsövergången, något som ställts som krav från indisk sida.

Text av Annierose T. Albertsen, Miljö- och projektkoordinatör, Dhaka