Traditionella grödor klarar torkan

I takt med att matvanorna ändrats och det polerade riset blivit ett måste i varje sydindisk måltid sjunker grundvattennivåerna och traditionella spannmål som hirs och durra har fått stryka på foten. Tusentals odlade sorter har redan försvunnit från de indiska fälten, många för alltid, medan andra är utrotningshotade.
– Den gröna revolutionen och bidragen för att köpa ris genom det statliga distributionssystemet Public Distribution System (PDS), har gjort att människor blivit som galna efter ris, säger A. Lalitha, koordinatör för biologisk mångfald inom LEISA-nätverket (Low External Input and Sustainable Agriculture) i Tamil Nadu, södra Indien.

Längre hållbarhet

LEISA-nätverket driver ett projekt för att se till att de sorter som finns kvar bevaras eller återinförs i byarna och att människor börjar odla och konsumera dem igen. Fördelarna med de traditionella sorterna är många, enligt LEISA.
– De traditionella rissorterna kan vara mer tåliga mot både torka och översvämningar, samtidigt som de är mer näringsrika och har längre hållbarhet än hybridriset. Dessutom behöver lantbrukarna inte vara beroende av utsädesföretagen om de odlar dem, säger Lalitha.


Bara ris och jordnötter

Många av de traditionella grödorna anses till och med ha medicinska egenskaper.
De klarar sig också ofta på mindre vatten. Medan riset behöver regn 10 – 13 gånger under odlingssäsongen, klarar sig hirs och durra med hälften. Att inkludera flera grödor som hirs, durra och baljväxter i växtföljden minskar trycket från skadedjur och sjukdomar och tär inte lika hårt på markens resurser.
– Efter den gröna revolutionen är nästan alla bönder i Tamil Nadu konventionella och har inte ens en växtföljd längre. På sin höjd varierar de två grödor; ris och jordnötter. Att sjukdomar och insekter uppförökas av en kort växtföljd är något som de sällan bryr sig om. Lösningen är mer kemiska bekämpningsmedel, säger Lalitha.

 

Liten konsumtion av hirs

En färsk undersökning av LEISA-nätverket visar att bönderna fortfarande odlar många traditionella hirs- och rissorter ute i byarna. Men deras egen konsumtion av de här grödorna är ofta liten, eftersom tyngande skulder tvingar dem att sälja skörden direkt. Intaget av baljväxter som tidigare var 6 kilo per familj och månad har minskat till 1 ½ kilo. För 20 år sedan var det inte ovanligt att lantbrukarna i Tamil Nadu åt hirs två gånger om dagen. Idag har riset helt tagit över rollen som basföda och äts vid nästan varje måltid. Hirs äter man bara någon gång i månaden.

 

Hirsgröt istället för kaffe

Men det finns undantag. I några byar i Erode-distriktet i Tamil Nadu konsumeras det mycket hirs. Där säljs till och med hirsgröt som ett alternativ till te och kaffe.
Undernärda barn är inte ovanligt i byarna i Tamil Nadu, bekräftar LEISA-studien. Lantbrukarna köper allt mer av den mat de själva konsumerar i hushållet, som grönsaker, rotfrukter och fisk. En diet som tidigare bestod av mycket fibrer har ersatts med en diet med ett lågt fiberinnehåll. Mineralintaget har också minskat, eftersom dieten var mer varierad förr. Värst drabbar den ensidiga dieten alla de landlösa ute i byarna som bara har möjlighet att äta mat en eller två gånger om dagen.

Ris både odlas och äts

Ris är en gröda som lantbrukarna både odlar och äter, men för den egna konsumtionen går de ofta omvägen via PDS. Eftersom många lantbrukare är skuldsatta säljer de riset för
10 – 20 rupier per kilo (ungefär 2 – 3 kronor) och köper istället kraftigt subventionerat ris från PDS för 3 – 4 rupier per kilo (cirka 50 öre).
Många lantbrukare skulle vara intresserade av att köpa hirs om det fanns rabatterat genom PDS. Och enligt M.S. Swaminathan, ordförande i ”National Commission on Farmers”, planerar den indiska staten, faktiskt att köpa hirs under 2006 för att använda inom PDS. Orsaken är en tillfällig brist på ris och vete.

”Staten måste köpa hirs”

M.S Swaminathan ser gärna att staten även fortsättningsvis köper in alternativa grödor för att öka näringssäkerheten, produktiviteten och förbättra ekonomin för alla de lantbruk som ligger i områden med lite nederbörd. LEISA-nätverket planerar också att sätta press på staten genom att samla namnunderskrifter som kräver att staten köper grödor som hirs och durra av lantbrukarna.
– Genom att sälja traditionella grödor genom PDS, skulle vi både kunna få bönder att odla och äta dem. Det kan leda till en säkrare tillgång på mat, säger Lalitha.

Trendigt med hirs

Kunskaperna om hur man lagar till vissa av de traditionella grödorna har minskat markant och därför behöver LEISA-nätverket även hjälpa till med att lära ut tillagningsmetoderna bland yngre personer. Och Lalitha som leder projektet medger att hennes egen erfarenhet av de här grödorna är liten.
– Jag försöker övertyga lantbrukarna att äta hirs och durra, men inte ens jag är bekant med de här grödorna, eftersom jag kommer från stan. Det är först nu som jag börjat äta dem och jag tycker om dem. Det är också en ”fullkorns”-trend på gång i Indien och många i den välutbildade eliten har börjat äta durra och hirs. I de lägre klasserna ses det fortfarande som lågstatusmat, trots att man vet att det är nyttigt.

Lantbrukare beredda att testa

I Saveriyarpattinam odlar man inte längre hirs. Här lyser risfälten illgröna på grund av övergödning med kväve. Jordvallarna mellan de små sektionerna i fältet leder fram till plantskolan med trädplantor som LEISA startat. Vi traskar vidare mot byns hjärta, templet, där LEISA ska hålla möte om hirsodling ikväll. Saveriyarpattinam är en av de byar som är med i LEISA-nätverkets projekt för att bevara de traditionella sorterna.
Gästerna placeras på röda plaststolar och förses med välsmakande lokaltillverkad läsk. En stor samling bybor sluter upp, det förs anteckningar och diskussionen är tidvis engagerad. Men de skeptiska minerna hos några lantbrukare avslöjar att de inte till hundra procent instämmer i hur lysande det är att odla hirs, om det inte vore för stödet de får från projektet.

”Vi var friskare förr”

”Rensningen är mer arbetskrävande”, ”hirs måste skötas mer noggrant”, ”fåglarna kommer ta det”, ”det behövs regn i startsskedet”, ”vi har ingen maskin för att tröska och rensa ogräs”…argumenten mot hirset är många. Men de är ändå beredda att prova och många ser också möjligheter med hirsodlingen.
– Det finns för- och nackdelar med både hirset och riset, säger Sundarambal.
En äldre kvinna, Kannagambal, minns hur de tidigare odlade hirs i byn:
–  För tio år sedan fanns det fortfarande kvar många olika sorters hirs i byn och vi lagade mat från det. Då var människorna här friskare. Kanske kan vi minska sjukhuskostnaderna genom att börja odla hirs. Jag är glad åt det här projektet. Om vi lyckas samla in lokala traditionella sorter från trakten kommer vi att spara dem den här gången.

LEISA-nätverkets studie täcker 73 byar i 9 distrikt i Tamil Nadu och har finansierats av Centre for World Solidarity (CWS)