På visit hos livets ljus

 

”Välkomna Anna, Linda och Sophy” har det målats med glada pastellfärger på marken framför ingången till Jeeva Jothis kontor i Dharapuram. Något omtöcknade efter en skakig bussresa blir vi hälsade med en liten ritual. Vi blir sedan målade i pannan, samtidigt som något som liknar en enorm girland hängs runt halsen. Efter detta kliver vi in på kontoret tillsammans med organisationens director A. Periyanayagasamy, eller kort och gott Periya, samt ett tiotal kvinnor som alla är uppklädda i sina finaste saris, och slår oss ner för att äta lunch.

Eftersom vi inte riktigt vet vad som gäller vad konversation under måltider anbelangar i Indien (i Bangladesh är man oftast tyst och äter sin mat med rekordfart), kommer vi med enstaka kommentarer kring det ena och det andra medan en mängd av fantasifulla rätter läggs upp på våra fat. Och påfyllningar blir det, förstås. Trots att vi alla tre är vansinnigt hungriga och maten smakar otroligt gott mäktar vi förmodligen bara med en bråkdel av vad de hade tänkt sig. Vi kompenserar med att lovorda maten och delar även med oss av skandinavers bristande färdigheter när det gäller ätande. Riktiga fjantar är vi, tyvärr. Vi är hemskt ledsna. Efter maten får vi så tillfälle att lära oss mer om våra gästvänliga värdar.

Våld mot kvinnor

Jeeva betyder liv och Jothi betyder ljus. Livets ljus är vi hos, således. Organisationen grundades 1992, och arbetet har sedan dess framför allt varit inriktat på tre övergripande områden: motverkandet av barnarbete, ekologiskt jordbruk och arbete med kvinnogrupper i området. För att motverka barnarbete har bland annat 7 centra etablerats i Dharapuram där utbildning för barn, kulturklubbar och liknande bedrivs. Idag driver man dock inte något program i detta avseende längre.

När det gäller kvinnogrupperna, så är 760 kvinnor idag engagerade i 50 grupper. När jag frågar om vilka problem kvinnorna i området tampas med, så känns mycket igen från Bangladesh. Hemgift är inte tillåtet enligt lag, men det är ändå vanligt. Våldet mot kvinnor kommer också upp; vi får bland annat höra om en kvinna som misshandlades av sin man då han var berusad. Eller ”intoxicated”, som de säger. Gruppen anmälde detta till polisen som ”tillrättavisade” mannen.

Hur är det då med polisens respons på liknande fall generellt? Vad gör de om en kvinna kommer till polisstationen och anmäler en misshandel? ”Om en kvinna kommer ensam bryr de sig inte om henne, men om en hel grupp kommer, så blir vi tagna på allvar. Det är vår styrka”, blir svaret på detta. Det känns också igen.

Experimentmark

I arbetet för att främja ekologiskt jordbruk samarbetar Jeeva Jothi med 8 andra NGOs. Varje NGO täcker ett område som inkluderar 20 bönder och deras mark, således är 160 bönder totalt engagerade i det projekt organisationen bedriver. Arbetet är upplagt på så vis att en halv acre mark fungerar som ”experimentmark”, där man endast använder sig av naturliga tillväxtmedel, medan en halv acre är ”jämförelsemark”; här får bonden använda sig av valfria medel. Resultaten har påvisat att 114 av de 160 deltagande bönderna har tjänat på att bedriva ekologiskt jordbruk. Jaa, vissa är lata… säger Periyan om de övriga. Vissa är också förledda av omedelbara resultat som icke-ekologiska medel genererar och bryr sig inte så mycket om huruvida dessa resultat varar i längden, menar han.

Vi får också veta att 86 bönder är engagerade i anläggandet av egna komposter, och som ett resultat av detta har mängden kemikalier i jordbruket reducerats med 20 % i området, Representanter för Jeeva Jothi har även blivit inbjudna till områden i 12 olika distrikt som resurspersoner för utbildningar och liknande, och en fältskola bedrivs i 10 byar där man ”utbildar utbildare” samt bedriver studier av processen från sådd till skörd.

Tre träd  

Efter samtalet på kontoret beger vi oss till ett av deras fältkontor för att studera deras jordbruk. Under vår rundvandring inspekterar vi bland annat en kompost, där en av medföljarna ivrigt plockar upp en handfull jord och lägger upp den på en mur. Jorden är full av daggmaskar, och vi står och beskådar hur de ormar sig runt ett tag medan vi diskuterar maskars anatomi. En framgångsrikt anlagd kompost, det är tydligt. Och jag, som inte annars fokuserar på ekologiskt jordbruk i mitt arbete, får lära mig ett och annat om daggmaskar. Både av våra värdar och av mina kollegor, som är mycket mer vana vid att stå och beskåda dessa små välgörare än vad jag är. Besöket på detta kontor avslutas sedan med att tre träd planteras till vår ära. Glatt håller vi i varsin planta och fotograferas medan hålen fylls igen. Där står de nu, Lindas, Annas och Sofias träd.

Efter några ytterligare turer och en sen middag är klockan tio på kvällen och det är dags för oss att tacka så mycket och säga adjö. Hela gruppen följer med upp till vårt rum, slår sig ner och pratar en stund, innan de slutligen lämnar oss. Och nästa morgon finns en ur personalen där och följer oss till bussen. En överväldigande gästvänlighet och hjälpsamhet präglar således vårt besök hos Jeeva Jothi i Dharapuram, som vi bär med oss på nästa skakiga busstur till nästa mål.

 

Sofia Larsson, 2006