En flytande miljökatastrof mitt i Dhaka

Skrattande, livliga barn som rusar ut i vattnet för att svalka av sig i värmen. Låter väl ljuvligt? Om vattnet inte var svart som tjära, och floden inte var ett flytande avlopp, kanske. Här finns ingen Änglamark med sol och fågelsång – snarare oväsen och stränder som svartnat av avgaserna. Men barnen skrattar i alla fall.

Odören växer i styrka allteftersom jag närmar mig floden. Tillsammans med en man som är engagerad i socialt arbete i Dhakas gamla stadsdel och Hassan, min tolk, är jag på väg till ett andra besök vid floden Buriganga. En flytande miljökatastrof mitt i Dhaka.

Under mitt tidigare besök blev jag snabbt medveten om den akuta situation som präglar området. Bara att vistas i närheten av floden gav känningar i halsen, vilket indikerade den mängd kemikalier jag andades in. På min väg mot floden kommer nu känslan krypande tillbaka medan vi passerar gator som är begravda i skräp. Som alltid följs varje steg av otaliga nyfikna ögon.

Väl framme vid floden stannar vi för att prata med några av dem som bor och arbetar där. En av dem är en man på 55 år som försörjer sig genom att transportera människor fram och tillbaka över floden i sin båt. När jag frågar honom om han använder sig av vattnet i floden på något sätt, svarar han att han hämtar sitt dricksvatten från en pump i närheten. Ibland tvättar han dock sig själv och sina kläder i floden. ”I mitten av floden”, betonar han, vilket indikerar att vattnet skulle vara renare där. Eller att han åtminstone vill inbilla sig det. Vilket av de här två alternativen det än må vara (och jag röstar för det senare), så utgår jag från att han hade tvättat sig själv och sina kläder på annat sätt, om han hade haft möjligheten till det.

Sjukhusavfall

Under monsunperioden använder han vatten från floden till allt utom dricksvatten. Det gör alla, menar han. Några av de personer som samlats runt omkring oss under samtalets gång kommer också med kommentarer och synpunkter, och jag får av dem höra att man under monsunperioden också fångar fisk från floden. Under andra tider på året finns ingen fisk i floden säger de också, något som inte direkt överraskar mig. Jag lyssnar vidare medan bilder av självlysande fiskar på middagsborden flimrar för ögonen. Kära nån. Det kan ju bara inte vara möjligt att man äter något som kommer ur den här floden! Medan jag försöker smälta detta vandrar blickarna bort till en slänt på andra sidan floden där högar av vitt material ligger uppradade. ”Det är avfall från sjukhusen”, säger Hassan. ”Ser du de rosa högarna? Det är behållare för förvaring av blod. Det tvättas i floden och säljs för återanvändning.  De blå högarna består av behållare för bläck som använts till tryckerier, till exempel. De rengörs också och säljs som behållare för mat och annat.”

Min blick vandrar tillbaka till den strand vi befinner oss på, där några barn ropande och skrattande springer rätt ut i floden och kastar sig i det svarta vattnet. Tjohoo. Barndomens glada dagar. Men här är det inga solvärmda klippor som reser sig ur ett glittrande salt hav, inte. Här är det andra grejer minsann. Saker man inte ens vill tänka på.

Magkramper

Jag går vidare för att prata med pojkarna som skuttar runt på stranden. En liten pojke med en fotboll under armen berättar för mig att han badar, tvättar sig och tvättar sina kläder i floden. Han berättar sedan om sina magkramper, som kommer med jämna mellanrum. Hans mamma tog honom till doktorn en gång, men doktorn hade sagt att hans problem inte kommer att försvinna. Nu äter han tabletter som hjälper för stunden när attackerna sätter in.

De andra pojkarna sluter snabbt till, och berättar även de om magont, klåda och liknande. Värst är det under sommaren, säger de. I ansiktet på en av pojkarna finns tydliga spår av hudåkommor.

Den lilla skaran följer mig sedan som en skock får när jag går vidare för att prata med en man som står på stranden vid en tunna full av kläder. Kläderna kommer från tvättinrättningar i staden. Han tvättar dem först i floden, säger han, och om det behövs tillsätter han klorin. Sedan tvättar han dem igen i vatten som kommer från en brunn i närheten. När jag frågar om användandet av kemikalier skapar några problem i form av hudåkommor och liknande svarar han ”nej, jag är van”. Han visar upp sina händer och de ger inga som helst intryck av att vara påverkade av alla de kemikalier de utsätts för, vilket ju är storartat. Jag känner inte heller här att jag vill kommentera det som sagts. Påpeka att det faktiskt inte går att bli van vid klorin. Att det oundvikligen har konsekvenser för såväl honom själv som hans omgivning. Han har ju inget val. Han måste fortsätta sitt arbete. Så hur skulle det hjälpa?

Vårt ansvar

Men i vissa avseenden har de som bor vid floden faktiskt ett val. Under det tidigare samtalet med vår ”båttaxiförare” yttrades något som fick mig att haja till en aning. Trots att han betonade att bad äger rum i mitten av floden, vilket fick mig att fundera över hans syn på problemen, så framkom det tydligt att den situation som präglar floden med omgivning definitivt inte var något han brast i medvetenhet om. Han diskuterade den beklämmande situationen länge och väl, och i samband med detta sade han också att situationen ”inte bara är politikernas problem. Det är också vårt ansvar”.

Detta är något nytt. Hittills har jag fått budskapet ”problemet är politiskt” inhamrat utan uppehåll, vilket gör att man lätt hamnar i en återvändsgränd. Den fokusering på problemet som politiskt som hittills uttryckts, innebär att en förändring på den politiska arenan krävs innan någonting kan ske som gör att denna tragiska situation ljusnar. Att den politiska situationen skulle förändras i den utsträckning som krävs i den närmaste framtiden förefaller inte speciellt troligt. Att vi har ett val framför oss förändrar inte saken. Så vad gör vi? Kastar in handduken? När jag under mitt förra besök frågade hur man med detta synsätt skulle komma tillrätta med situationen, fick jag inget svar. Men den här mannen betonar tydligt att alla faktiskt har ett ansvar, och att en förändring av det allmänna beteendet också är nödvändig. Folk kan inte kasta sina sopor rätt ner i floden utan att tänka sig för. Alla måste bidra med sin del. Och hur rätt har han inte!

Detta är ett mönster som går igen i livet här. Mörker och elände. Och ännu mer elände. Så händer något som skapar ett ljus. Någon som gör något, något som säger något som påvisar att det finns en tanke, att det finns en vilja där. Om den bara får komma till uttryck. Hur det skall gå till tål att tänka vidare på, för denna gång nöjer jag mig med att ha sett den. Pojkarna, vars lek och bus förbyttes i gravallvarliga miner när de pratade med mig, ger sig åter ut i vattnet under glada tillrop. Nu är det nog med allvar. Och jag ser tyst på en stund innan jag med sällskap tackar för mig och beger mig hemåt.

Sofia Larsson, Dhaka 2006