När varje andetag gör ont
Ju närmare Dhakas gamla stad vi kommer, desto mer känner jag hur varje andetag smärtar i halsen. Efter en eftermiddag är jag smått vimmelkantig. Vi närmar oss floden Buriganga. Det är tydligt. Den märkliga lukt som den fläktande vinden för med sig tilltar i styrka. Vår rikshawala trampar raka spåret mot odören, medan min bangladeshiska kollega berättar om de förhållanden som råder för människor som lever vid floden. Jag lyssnar på vad han säger och för långsamt upp min sjal mot ansiktet. Vad är det som luktar egentligen?
Blålila vatten
Det första jag ser när vi åker upp på den väg som går längs floden är ett litet lädergarveri. Från huset flyter vatten långsamt ut som helt saknar transparens och har en minst sagt onaturlig blålila färg. Fullt av kemikalier som flyter ut i naturen. På marken kring huset ligger stora blå sjok och torkar i solen – läder som skall behandlas. Detta varvas med berg av små läderbitar som inte kommit till användning. Överallt. Rikshawalan trampar på medan jag sitter med sjalen framför munnen och koncentrerar mig på att andas så lite som möjligt. Ett komplicerat projekt. En soptipp på vänster sida passeras. Och så en till. Stanken från läderfabrikerna kombineras med den från soporna. En blandning som kan knocka vem som helst.
Odlar mat bland avfall
Här och där passerar vi också dalar med gröna fält. Jag fattar misstankar när jag ser en kvinna gå med ryggen krökt och plocka i marken, och jag får mina farhågor besannade när min kollega säger att ”sometimes they use this for some kind of vegetables for cooking”. Mitt i allt detta avfall odlar man alltså mat! Jag kämpar för fullt med att ta till mig detta medan vi kör vidare längs floden på vår färd mot Dhakas gamla stad. I floden som flyter fram på andra sidan vägen ser jag människor som badar överallt. Alla är i full färd med att tvätta sina kläder, sina kor eller sig själva. I vatten som är svart som tjära.
Tvättar kläder och lakan
På tal om tvätt - på den sluttning som vetter ner mot floden ser jag oändliga rader av tvättlinor, fulla med kläder och lakan som fladdrar i vinden. Nya misstankar fattas. ”Vad kommer all den här tvätten ifrån?” frågar jag. ”Den kommer från de olika tvättinrättningarna i staden”, säger min kollega. ”De skickar hit tvätten, den tvättas i floden, skickas tillbaka, stryks och levereras till kunden”. Ser man på. Det är alltså i den här floden kläderna från tvättinrättningarna tvättas ”rena”. ”Men”… börjar jag och vänder mig till min kollega för att fråga något, men det jag ser längs vägkanten får mig att glömma min fråga. Vad har vi här? En frisör? Jag begrundar detta ett tag medan jag studerar den frisörstol som ställts ut under ett uppspänt skynke vid vägen, spegeln som hänger på en ranglig ställning framför och mannen som är i full färd med att klippa sin kund.
Rädda Buriganga
Den kvävande stanken, lakanen som fladdrar i vinden (märkligt vita för att ha blivit tvättade i den här floden), skjortorna som hänger på stolpar längs vägen för att torka i det virvlande dammet efter alla rikshas som far förbi, soptipparna som avlöser fälten där mat odlas – alla dessa intryck gör mig helt matt. Och mitt i allt detta en frisersalong bestående av en stol och en spegel. Kastade in i bilden som från ingenstans. Hur skall hjärnan registrera allt det här? Smått omtöcknad skumpar vi vidare i rikshan, som slutligen stannar vid en liten hamn där vi skall träffa en man som arbetar för att ”rädda Buriganga”. Inget litet uppdrag. Vi hoppar ur rikshan och tar oss fram genom ett myller av människor i ett öronbedövande larm som aldrig upphör. Plötsligt känner jag mig yr. Ute på gångbryggan som leder till båtarna är det dock lite lugnare, så jag får möjligheten att stanna en liten stund och dra några djupa andetag som skär i halsen. Ute på bryggan visar min kollega mig ett avlopp som mynnar ut i floden. Floden är ansluten till 60% av Dhakas avloppssystem, säger han. 60% av ett avloppssystem i en stad på 12 miljoner människor, alltså. Som går rätt ut i floden utan att renas överhuvudtaget. Utöver de utsläpp som läderfabriker och andra industrier står för.
Forum för floden
Några minuter senare är vi på väg hem till Ashraf, den man vi bestämt möte med, och hans familj för att äta lunch. Eftermiddagen utvecklas till en livlig pratstund som alla familjemedlemmar deltar i. Ashraf är generalsekreterare i ett nystartat forum som försöker motivera stadens ledare att uppmärksamma problemen med floden och arbeta för att åtgärda dem. Som situationen ser ut nu, menar Ashraf, så vet de politiska ledarna inte mycket om problemen. Idag har det nystartade forumet mellan 50 och 60 medlemmar, ambitionen är dock att hela befolkningen i Dhakas gamla stad, mellan 300 000 och 400 000 människor, i framtiden skall bli medlemmar.
Flytande katastrof
Problemen med Burigangafloden har funnits sedan Bangladesh bildades 1971, säger Ashraf, men situationen förvärrades under nittiotalet. Under detta årtionde ökade antalet läderfabriker drastiskt, och med den ökade naturligtvis också utsläppen av kemikalier som exempelvis krom, svavelsyra, väteperoxid, blekmedel med mera. Bristen på utrymme i Dhaka har också gjort att många har byggt illegala bostäder i floden. I floden, ja. Husen byggs på pålar, och utrymmet under husen fylls kontinuerligt med skräp. Efter en tid har man på detta sätt skapat ny mark i floden, och man har också stoppat upp en del av dess flöde. Vilket gör att det förorenade vattnet i allt större utsträckning står still, men allt vad det innebär. Ett projekt har initierats av regeringen för att komma tillrätta med det illegala byggandet, och planer på en vattenreningsanläggning har utvecklats. Denna anläggning har dock inte etablerats än, och anledningen till detta anges vara bristande finansiellt stöd. Således förvärras situationen för var dag som går utan att något görs. Denna flytande katastrof kommer att bli en större katastrof i morgon. Och en ännu större i övermorgon. Och varje dag fortsätter människor att bada i den.
Sofia Larsson, Dhaka 2006
