SOPHIA och Svalorna utanför Tamil Nadu

Ska Svalorna i Indien överhuvudtaget arbeta utanför Tamil Nadu i söder? Och ska vi i så fall arbeta så långt norrut som i Dehra Dun, huvudstad i delstaten Uttaranchal, vid foten av Himalaya? Det innebär i så fall resor från de nuvarande stationeringsorterna Kotagiri och Trichy på cirka 210 mil! Men å andra sidan innebär det också tillfälle att arbeta med den oerhört dynamiska organisationen SOPHIA, som stödjer bergsnomadfolket vangujjarerna i området. För fanns inte initiativ som SOPHIA skulle kanske vangujjarernas kultur snart vara på utdöende.

Svalorna stödde under 2004–2005 SOPHIA med cirka 10 000 kronor, för att organisationen skulle kunna sätta igång en serie workshops och fältstudier för att se hur de på ett bra sätt skulle kunna intervenera och stödja vangujjarerna i byn Gandhikatta. Vangujjarerna har traditionellt alltid varit buffel- och koherdar i skogarna i bergen i norra Indien, men nu har staten bestämt att merparten av dem skall flyttas till reglerade och statligt byggda byar. Många vangujjarer är besvikna över detta, men en stor del menar också att deras nuvarande situation, med avtagande inkomster från mjölk och skogsprodukter, och med inkräktande bönder och olagliga timmerfällare, i alla fall är ohållbar. Det är här SOPHIA kommer in i bilden:

– Vi vill inte ”romantisera” bilden av nomaderna, eller försöka stoppa förändringarna i deras livssituation helt och hållet – förändring är ofrånkomligt – men vi vill göra utvecklingen mindre exploaterande och utsugande till sin natur, mer på lika villkor mellan olika folkgrupper.

Detta säger SOPHIA:s chef, som heter Praveen Kaushal men kallas Manto. Ett möte med Manto sker vanligen i 240 km/h, med besök ute hos vangujjarer, bil- och bussfärder, pratstunder och samvaro med personalen på föreningen, sen på kvällen kanske en öl eller två, och sedan middag hemma hos Mantos familj. Alltsammans under intensivt samspråk; debatt om allt mellan himmel och jord. Alltid engagerat, alltid initierat. Ibland är det svårt att hinna med och uppfatta allt. Och så gott som alltid är det omöjligt att hinna svara i samma tempo som Mantos obehindrade indisk-engelska.

Medfött intresse för bistånd
Nu har i och för sig Manto också ett närmast medfött intresse för biståndsfrågor och utveckling. Hans far, Avdhash Kaushal, grundade organisationen RLEK (Rural Litigation and Entitlement Kendra) i Dehra Dun, för att arbeta just med ovannämnda vangujjarer. Och Manto själv har redan vid knappt 40 fyllda haft en lysande karriär bakom sig, med arbete på RLEK såväl som för FN:s utvecklingsprogram UNDP i Uttaranchal. Anledningen till att Manto dock inte stannade kvar och arbetade med sin far, var djupt rotade meningsskiljaktigheter i sättet att arbeta. Medan Avdhash Kaushal och RLEK var ytterst mediafähiga, gjorde exakt vad som krävdes för att dra till sig givarkapital och spenderade stora summor på infrastruktur och material, ville Manto på ett tydligare vis sätta målgruppen i fokus. Istället för att varje gång det vankades bidrag, köra ut reportrar och donatorer i nya jeepar till fältet och visa dem några vangujjarer som vore de utställda i montrar, skulle SOPHIA våga säga nej till oskäligt stora bidragssummor och istället vara sina mål och arbetsmetoder trogna.

Egen organisation
Manto drog sig alltså bort från RLEK, och startade sin egen organisation. Och en sådan splittring blir givetvis inte enklare av att det är ens pappa som startat den ursprungliga organisationen. I början var det med andra ord ganska kyligt mellan RLEK/Avdhash Kaushal och SOPHIA/Praveen Kaushal alias Manto. Nu längre förefaller det inte vara några större konflikter mellan far och son, men många skillnader blir uppenbara när man jämför RLEK och SOPHIA. Där RLEK har en stor kontorsbyggnad med imponerande fasad, har SOPHIA bara några rum i en förortsvilla. Där RLEK har åtskilliga anställda har SOPHIA bara ett fåtal. Och där RLEK har mängder av datorer och bilar, har SOPHIA – ja, du gissade rätt! – bara några datorer, och en enda bil.

Säga nej till bidrag
Till stor del beror detta på att Manto vågat säga nej till stora erbjudanden om bidrag, bland annat från holländska SIMAVI. SIMAVI hade stöttat SOPHIA under några år i ett projekt som syftade till att förbättra hälsan bland vangujjarerna. SOPHIA skull därigenom minska spädbarns- och mödradödlighetstalen hos vangujjarerna, öka medvetenheten kring familjeplanering och preventivmedel, samt sätta upp hälsovårdskadrer av utbildade vangujjarer i flera områden. Men när projektet var över var SIMAVI fullt beredd på att fortsätta stödja SOPHIA. Manto sade dock nej (!) till erbjudandet:

– Ja, jag meddelade SIMAVI att vårt hälsoprojekt nu var över, och att vi ville intervenera på andra sätt. Och SIMAVI verkade närmast ha blivit upprörda över det! Under en lång tid efteråt hörde de inte av sig till mig, även fastän de var i området!

Givare som vill bli av med pengar
Manto har massor med sådana här exempel från det vi kommit att kalla ”biståndsvärlden”. Han är kritisk till donatorer som egentligen bara vill bli av med sina pengar – för att kunna redovisa utdelade bidrag inför sina biståndsgivare, för att de befinner sig i projektlandet under så kort tid och därför lätt imponeras av vilket projekt och vilken organisation de än möter, med fler skäl. Exempel på det kunde ses i samband med tsunamin, när det kritiska elementet kom att bli inte brist på biståndspengar, men organisationer kapabla att ta emot dem på rätt sätt. Jag får emellertid höra en annan åsikt från volontären Ben, som kommit till RLEK från USA, men som numera trivs bäst med SOPHIA-personalen och därför mest umgås med dem!

– Ja, jag tycker Manto skulle kunna ta emot pengarna och sedan kunna utöka existerande projekt och på så sätt nå större grupper.

Manto är långt ifrån främmande för diskussion om sådana här saker. Långt ifrån slutgiltigt bestämd att hans lösning är den bästa, uppmanar han till meningsutbyte, tar och ger kritik. Huruvida Svalorna kommer att fortsätta stödja honom och SOPHIA är inte bestämt ännu, men han avser lämna in en ny projektansökan till vår organisation inom kort. För Svalorna vill han fortfarande se som partner. Och eventuella medel från oss skulle alltså vara fortsatt välkomna!

Frågan kvarstår bara: ska Svalorna överhuvudtaget arbeta så långt från det som traditionellt sett varit vårt arbetscentrum i Indien, Tamil Nadu?

Joakim Lindberg 2006