Tuffaste kvinnan i Bangladesh?

Efter två och en halv månad i Dhaka var det dags för mig att ge mig ut på min första fältresa på den bangladeshiska landsbygden. Funderingarna kring vad jag kunde vänta mig var naturligtvis många. Att jag skulle få se mycket lidande var jag dock säker på.

Lidande är något som präglar varje dag här i Dhaka. På väg till och från kontoret möts jag ständigt av människor vid trafikljusen som, hostande i avgaserna, ber om pengar. En del av dem väldigt unga. Många har också betydande men. Fattigdomen, lidandet och orättvisorna är smärtsamt synliga överallt. Jag tänkte att det är väl bara att vara beredd på att det är ännu värre ute på landsbygden. Men icke! Där misstog jag mig rejält. Visst mötte jag lidande och orättvisor och hörde berättelser som fick luften att gå ur mig. Men det som jag framför allt tog med mig från denna första fältresa var mötet med alla dessa människor som visade så otroligt mycket vilja! Här var det minsann inte tal om att huka sig och säga att livet är uselt och inte mer med det. Här skulle kämpas, minsann! Inte tal om annat.

Ett av de områden vi besökte kallas polder 22. Detta område är unikt eftersom det är det enda i regionen Khulna där man genom organiserat motstånd lyckats hålla räkodlarna borta. Räkodlingar som etablerats runt omkring poldern har dock skapat stora problem för byborna. Det går exempelvis inte att förhindra att saltet från dessa dammar sprids till kringliggande mark, även den inom poldern. Stora delar brukbar jord har på så vis gått förlorade. Räkodlarna har också hyrt in nattvakter som vid flera tillfällen trakasserat kvinnorna när deras män arbetat på andra orter. Flera kidnappningar har ägt rum, och sammandrabbningar mellan folket i poldern och räkodlarna förekommer regelbundet. Under dessa omständigheter fortsätter människorna dock sin outtröttliga kamp.

Under vårt besök i området blev vi inbjudna att delta i de möten som skulle äga rum samma eftermiddag; först kvinnornas, sedan männens. Kvinnogruppen leddes av en kvinna vid namn Rahela. Efter introduktionerna delade hon med sig av sin syn på situationen, och hoppla! Plötsligt befann vi oss i en hagelskur av ord som smattrade över oss. Trots att jag förstod ytterst lite av det hon sade dröjde det inte länge innan jag kände hur jag instinktivt kröp ihop när hon spände blicken i mig. Hon hade påpekat skillnaderna mellan oss, fick vi sedan förklarat för oss av vår tolk.

– Ni har pengar. Ni har möjligheter. Ni kan göra vad vi vill. De möjligheterna har inte vi. Men det spelar ingen roll. Det finns ingenting som kan stoppa oss i kampen mot räkodlarna, och i arbetet för våra rättigheter. Ni borde hjälpa oss, menade hon.

Räkodlingarna har lett till att de förlorat allt. Räkorna produceras däremot för oss. Därför måste vi spela en roll på den internationella arenan. Vi måste försöka få människor att känna solidaritet med dem. Vi måste övertyga våra familjer och vänner att sluta äta jätteräkorna, eftersom de som Rahela uttrycker det ”är bestänkta med blod.”

– Har ni förresten tänkt på att de är fyllda med alla tänkbara preparat, som antibiotika och liknande? Vem vet hur det kommer att påverka er om ni äter dem? Hudutslag och liknande är det minsta ni kan räkna med, menade hon. Inte speciellt trevligt, eller hur?

Orden forsar fram medan hon omväxlande ler, omväxlande spänner ögonen i oss och gestikulerar vilt. Medan hon pratar sitter jag och studerar hennes kroppsspråk och hennes energi. Jag kan se hur hon, som en järnlady iklädd en exklusiv dräkt, far fram som en ångvält över kostymerna i affärsvärlden. Eller hur hon från en talarstol väcker folksamlingarnas jubel. Den här kvinnan skulle kunna få med sig folk var som helst. Men det är som hon säger att medan livet har försett mig med alla möjligheter i världen så har hon blivit utan. Så det får bli min uppgift att föra hennes talan ute i världen. Denna stentuffa kvinna i en liten by någonstans i Bangladesh.

Sofia Larsson, miljöinformatör i Dhaka 2005-2007