Kaos granne med Gud

Stagnelius skulle förmodligen ha gillat Dhaka. För egen del har jag svårt att tänka mig en plats som erbjuder ett lika kaotiskt tillstånd. Jag är nu inne på min tredje vecka i landet, och intrycken har varit så många att jag har svårt att reda ut vad jag själv tänker om dem. Därför är det ord som bäst beskriver min sinnesstämning förmodligen komplexitet. I ordets alla tänkbara bemärkelser.

Dhaka är ingen vacker stad, men den har något speciellt som jag fastnat för. Det är också en otroligt dynamisk plats - att uppleva tystnad här är någonting unikt. Det har hänt vid enstaka tillfällen under sena kvällar, men det är verkligen inte ofta. Min företrädare skrev i sin rapport att termen ”ljudförorening” förekommer allt mer frekvent i olika sammanhang, och jag förstår verkligen vad hon menar. Märk min förvåning när jag skulle sova en kväll och plötsligt hörde hur de började arbeta på en byggarbetsplats i närheten av lägenheten jag bodde i! Trött som jag var somnade jag snabbt ändå. Men kvinnan jag bodde hos vid detta tillfälle berättade nästa dag för mig att de hade arbetat fram till klockan sex på morgonen. Då var hon tvungen att gå upp för att gå till jobbet. Arbetstiderna kan således vara vilka som helst under dygnets tjugofyra timmar.

För närvarande bor jag i en lägenhet i Mohammadpur, som min företrädare tidigare bodde i. Mohammadpur är ett, i min uppfattning, ganska charmigt område i Dhaka som består av en labyrint av vägar i alla riktningar, fulla av människor, rikshor och dynamik. Gatubelysningen lyser med sin frånvaro, vilket gör området ganska mörkt om kvällen. Det enda som lyser upp gatorna är lamporna från affärerna och husen, vilket skapar en spännande atmosfär av dämpad belysning och skuggor överallt. Husen i området är inte alltid i så bra skick, men de är originella och många av dem var förmodligen vackra en gång i tiden. Bilden blir också ganska komisk när - smack - ett extremt modernt hus dyker upp mitt bland allt det gamla. En salig blandning, med andra ord.

Människorna i Mohammadpur är naturligtvis väldigt nyfikna på mig eftersom den internationella representationen här är liten, men jag har hittills inte upplevt den nyfikenheten som påträngande. Många blickar, oftast följda av glada leenden, många hälsningar, framför allt från nyfikna barn. En kväll lyckades jag, något trött och förvirrad och avsläppt på helt fel ställe av taxichauffören, gå vilse bland kvarteren. Jag trampade runt mitt hus i evigheter och även om jag kände igen mig lyckades jag inte hitta fram till det. Och ju längre tiden gick, desto mindre benägen blev jag att tänka logiskt. Till slut hoppade jag upp i en riksha för att åka runt och leta. Jag dirigerade till höger och vänster och höger igen och fram och tillbaka och den gatan eller den gatan ända tills föraren vände sig om och tittade på mig med en frågande blick. Då kände jag att jag inte kunde fresta på den stackars mannens tålamod längre.

Under min resa passerade också jag olika grupper av människor inte en, utan flera gånger och för varje gång jag passerade samma personer blev blickarna allt mer frågande. Till slut var det någon som kom fram och lite försynt undrade om jag var vilse. Ja, det är jag tyvärr svarade jag. Kunde han hjälpa mig? Adressen hade jag inte med mig eftersom man sällan använder gatunamnen i detta område, så tyvärr… I ett annat hörn frågade en annan man mig om jag var OK, och kunde han hjälpa mig? Tyvärr, men tack ändå… Ilskan över att inte hitta hem blandades med ganska mycket skratt när jag snurrade runt där på gatorna. Aldrig någon rädsla, dock. Endast uppskattning när det gällde alla de människor på Mohammadpurs gator som försökte hjälpa mig att hitta hem. Efter viss assistans från kontoret lyckades jag slutligen hitta fram till min lägenhet. Hurra.

Rädsla har jag dock upplevt i ett annat sammanhang – trafiken. Taxichaufförerna i denna stad verkar dock inte ha någon som helst kontakt med denna sida av människan, och de kör därefter. I en stad där trafiken är av sällan skådat slag. Jag är övertygad om att det finns ett system i trafiken. Det tar bara lång tid att förstå det. Hittills har mina intryck främst präglats av kaos. Om gatorna har tre filer, så görs de ofta om till ungefär fem. I korsningarna står trafikpoliser och vinkar fram eller stoppar bilarna, och döm om min förvåning när deras direktiv ibland går tvärt emot trafikljusens. Med svenskens behov att följa reglerna, vilket leder till ångestladdade ögonblick om man råkar köra över en heldragen linje, är detta en ny verklighet.

Och sedan har vi då taxichaufförerna… här finns det olika kategorier. Gul taxi (de högst prioriterade), svart taxi (inte svarttaxi), CNG: s och rikshor. CNG: s är små trehjuliga minitaxis som ser ut som motorcyklar med tak samt ett passagerarsäte baktill. Föraren sitter i en liten bur, men passagerarsätet har inga väggar. Så du hoppar in, säger var du skall och sedan sitter du i bilköer och hostar av avgaserna. Ofta bjuder dessa turer på oväntade upplevelser. Häromdagen tog jag exempelvis en CNG till kontoret. På vägen dit körde två bilar in i fordonet från varsitt håll. Och ingen av dem flyttade på sig. Så jag stack ut huvudet och ropade till en av bilarna att du måste BACKA så att vi kan köra vidare! Vilket resulterar i att denna bilens förare hoppar ut ur sin bil och börjar skälla på min förare! Kaos utbryter mitt i kaoset. Till slut lyckas vi dock ta oss ur fällan och köra vidare.

Samma eftermiddag var det dags för en ny CNG på vägen hem, och denna förare skrämde verkligen slag på mig. Hans teori att alla andra backar om jag blåser på gjorde att jag klamrade mig fast vid sätet för allt jag var värd och med min sjal för munnen tänkte att ett säkerhetsbälte hade varit trevligt. Inte för att gnälla, men… Plötsligt ser jag hur föraren kör i hög fart mot två bussar som står still i en bilkö. Utrymmet mellan dem är minimalt, men detta verkar inte bekymra min förare alls. Jag är just på väg att ropa det GÅÅÅÅÅÅÅR INTEEEEEEEEEEEEEEEE!!! när jag plötsligt finner mig själv inklämd mellan bussarna. Ett pappersark på var sida var ungefär det utrymme som fanns kvar. Och så fortsätter det. Trafiken i Dhaka är inget skämt, med andra ord.

Således är det mycket nytt att vänja sig vid. Många intryck som kräver många reflektioner. Mycket ställs på sin spets, som det alltid gör i en ny värld innan den blir din vardag. Säkert är att jag har en mycket spännande tid framför mig! Fortsättning följer.

Sofia Larsson 2004