Möte med tre kvinnliga eldsjälar:
– Utan Nijera Kori hade vi inte varit där vi är idag!

Att leva som kvinna i Bangladesh är för de flesta tufft. Mot alla odds verkar dock många ha en inre styrka som inte går av för hackor. Roshida, Meena och Hasina berättar om sina liv och arbetet med kvinnor ute på landsbygden.

Mitt samtal med dessa tre eldsjälar kan i allra högsta grad räknas till de upplevelser som skiljer sig från mängden. Alla tre arbetar för organisationen Nijera Kori(NK) i Bangladesh och har lång erfarenhet av social mobilisering bland kvinnor ute på landsbygden. Samtidigt som jag lyssnar på deras historier växer känslan av såväl gemenskap som beundran. Att hjälpa andra innebär att hjälpa sig själv betonar de. Jag delar i allra högsta grad deras upplevelse.

Vem lär egentligen vem?
Här kommer jag från ett land som anses vara ett av de mest jämställda i världen. Jag kommer till Bangladesh och får ta del av ett arbete som sker på en helt annan spelplan. Hemma i Sverige pratar vi om lika lön för lika arbete. I Bangladesh handlar det om att skapa arbetsförhållanden för kvinnor som åtminstone är uthärdliga. I Sverige pratar vi om jämställdhet och uppdelning av arbetsuppgifterna i hemmet. I Bangladesh gäller det att få kvinnomisshandeln i hemmet att upphöra. Att arbeta för att kvinnans familj inte skall tvingas betala hemgift för att dottern skall kunna gifta sig. Att en fru inte är mannens egendom med vilken han kan göra vad han vill. Och så vidare. Dessa kvinnor skall jag, som representant från Nord, assistera i deras arbete för ökad jämlikhet. Men vad har jag egentligen att lära dem? Vem är det som lär vem?

Kämpar tillsammans
Frågan växer sig allt starkare allt eftersom samtalet fortskrider och bilden av tre kvinnor som inte viker för någonting växer fram.
– Vi har lärt oss att kämpa tillsammans mot svårigheterna vi möter i samhället, säger Hasina.
Hon är frånskild mor, vilket gör henne till en ovanlig kvinna i Bangladesh. Styrkan att lämna sin man fick hon från Nijera Kori och dess medlemmar. De fanns där som ett stöd genom hela processen, gav henne råd och den praktiska hjälp hon behövde.
– Vår kamp har gjort oss annorlunda. Den har skilt oss från den gängse synen på kvinnor och försett oss med en förmåga att tänka i andra banor. Den har också gett oss modet att agera därefter. Vi måste bemöta motstånd från såväl samhället som manliga familjemedlemmar.

Valde arbetet
Roshida berättar om hur hon gick emot hela sin familj när hon valde att arbeta för en internationell organisation i Bangladesh, vilket innebar ett frekvent internationellt umgänge. Organisationen hade ett nära samarbete med Nijera Kori, som erbjöd utbildning och ledning kring projekt i regionen. När gruppen 1980 blev medlem av NK gick hon själv med i organisationen. Då familjen ställde ett ultimatum om att välja mellan arbete eller familj valde hon arbetet. Hon höll sig sedan borta från hemmet under ett halvår. När hon åter träffade dem bad hon om deras förståelse för sitt beslut.
– Jag bad dem att lita på mig. Jag ville inte skada deras anseende på något sätt. Vissa saker i samhället måste förändras, och jag var tvungen att göra något. Allt eftersom arbetet fortskred blev jag också allt mer medveten om hur exploaterade vi kvinnor är, hur underordnad vår ställning i samhället är. På så vis växte mina egna kunskaper och insikter samtidigt som jag förmedlade dem till andra.

Träffade modiga människor
Kontakten med viljestarka och modiga människor bland Nijera Koris medlemmar ute på landsbygden har också inspirerat Roshida. En äldre kvinna i distriktet Rangpoor påverkade henne väldigt starkt. Kvinnan bodde hemma hos sin son, och var beroende av honom för sin överlevnad. Hon hade dock principer som hon vägrade att rucka på.
– Hon var djupt engagerad i att motverka traditionen med månggifte. När hennes son beslutade sig för att gifta sig med en andra fru, vägrade hon att bo kvar i hans hus. Hon ville inte vara beroende av någon som agerade på ett sätt som så fundamentalt gick emot hennes principer. Så hon flyttade ut, och började arbeta som hemhjälp hos ett antal familjer för att försörja sig.

Bättre sent än aldrig
Att förändra sitt liv på det viset vid en hög ålder, för sina principers skull, var en handling som verkligen inspirerade Roshida. Sedan berättar hon vidare om Rahela i Paighacca och jag vet omedelbart vem hon pratar om. Jag har själv träffat denna unga och otroligt drivna kvinna. Av de jag träffat under mina fältresor på den bangladeshiska landsbygden tillhör hon dem som gjort starkast intryck på mig.
– Rahela fick vid ett tillfälle höra talas om hur ett antal räkodlare och deras allierade attackerade människor i ett område i närheten av hennes hem. Hon samlade då ihop en grupp människor som snabbt tog sig dit och lyckades driva räkodlarna på flykten. ”Vi är inte bara här för att undervisa er. Vi beskyddar er”, sa hon till dem som blev attackerade.

Stödjer varandra
Roshida har många historier att dela med sig av. Alla vittnar om den starka gemenskap och vilja som finns bland både kvinnor och män ute på landsbygden att skydda och stödja varandra. Synen på organisationen som en stor familj löper som en röd tråd genom samtalet. Roshidas kollega Hasina förklarar.
– Nijera Koris styrka är att vi engagerar oss i varandra och vår personliga situation. Vi pratar om allt, hjälper och stöttar varandra. Jag känner inte till någon annan organisation där man engagerar sig i varandra på det sätt vi gör, säger hon.

Skrattar åt sina män
Skrattsalvor uppstår när Roshida, Hasina och Meena börjar diskutera hur deras män påtalat att organisationen verkar betyda mer för dem än vad de själva gör. Den styrka som medlemskapet i organisationen medför skapar en viss osäkerhet bland männen.
– Min trygghet och framtid finns inte med min man. Den finner jag i Nijera Kori. Det är min familj. Det är här jag hör hemma, säger Roshida.
Meena säger att hennes man nu inte kan skada henne längre, något som hon också har talat om för honom. Hon gifte sig sent i livet, men säger att hon samtidigt var väldigt naiv.
– Jag hade inte satt mig in relationen mellan man och kvinna. Så när jag gifte mig litade jag fullständigt på min man. Den tilliten krossade han. Han skadade mig oerhört. Jag var i ett väldigt dåligt skick, men Nijera Kori fanns där och såg till att jag tog mig igenom allt.

Skilsmässa nästan omöjligt
När jag frågar Meena om hon vid något tillfälle övervägde att lämna sin man, berättar hon att det i princip är omöjligt som hinduisk kvinna att skilja sig i Bangladesh. Skilsmässor existerar inte i hinduisk lag i landet. På så vis skulle hon inte kunna hindra sin man från att leva med henne. En man kan lämna sin hustru och ta en annan hustru, men en kvinna kan inte lämna sin make och ta en annan man. Hon är också mor till två barn som skulle kunna tas ifrån henne och hon försökte lämna mannen.

Kompromissar inte längre
Meena bodde på ett av Nijera Koris härbärgen under den svåraste tiden, medan hon funderade och tillsammans med andra i organisationen diskuterade vad hon skulle göra. Nu har hon lärt sig att leva tillsammans med sin man utan att kompromissa med sina principer. Hon har funnit styrka i vissheten att ingenting han gör kan skada henne längre. Hon berättar vidare hur hon får styrka i sitt arbete för organisationen, hur hon känner att hon gör en insats. Vid några tillfällen känner hon att hennes handlingar haft en avgörande betydelse för andra människor. Hon påpekar också att dessa människors upplevelser får henne att se på sitt eget liv på ett helt annat sätt.
– Mina problem är så små i jämförelse med vad andra här får gå igenom, säger hon.

Inre styrka förbluffar
När jag hör henne säga det vet jag inte riktigt var jag skall ta vägen. Här har jag just fått ett levnadsöde skildrat för mig som skulle kunna få vem som helst att baxna. Och hon pratar med mig om vikten av perspektiv och att tänka på hur bra man har det i jämförelse med många andra som har det svårt. Tanken på detta har följt mig sedan dess. Jag hoppas att den alltid kommer att finnas kvar någonstans i mitt bakhuvud. För om det var någon som lärde sig någonting under det här mötet, så var det jag. Av tre kvinnor här i Bangladesh som kämpar mot stenhårda odds och med en inre styrka som förbluffar.

Sofia Larsson, miljöinformatör