Världens mest kända vattenpris till indisk organisation

Världens mest kända vattenpris - vattenfrågornas Nobelpris! - det vill säga Stockholm Water Prize gick i år till en av Svalornas gamla kontaktorganisationer i Indien, forskningscentret CSE, Centre for Science and Environment i New Delhi.

Prissumman är på 150 000 dollar (cirka 1 050 000 svenska kronor), och delas ut av allas vår kung Carl Gustaf i augusti varje år. Anledningen till att CSE i år fick priset är enligt juryn bland annat "the generation of new knowledge on water management under gender equity, a courageous stand against undemocratic, top-down bureaucratic resource control, an efficient use of a free press, and an independent judiciary to meet these goals".
Svalorna träffar CSE:s ordförande Sunita Narain i New Delhi en het majmorgon. Men bara i några minuter:

- I'm sorry, my dear, säger den stressade men ömsinta Sunita Narain, but I really have to attend to this work. Hon gör en gest mot sitt skrivbord, som efter en lång studieresa blivit överbelamrat med papper. Narain är i ropet i dessa dagar, till största delen eftersom hon blivit utsedd till att leda regeringens tigerkommission, som ska ta reda på vad som behöver göras för att rädda Indiens decimerade tigerbestånd. Vissa NGO:er ser ned på CSE för att de börjat samarbeta med regeringen på detta sätt; tycker kanske att de börjat "sova med fienden". Men CSE är en stor och respekterad organisation som inte vill välja någon sida i eventuella konflikter. Bättre då att arbeta med alla parter snarare än mot.
Narains kollega Sumita Dasgupta har mer tid över. Hon är koordinatör på CSE, och pratar snabbt och artikulerat om vattenfrågor i allmänhet och CSE:s inblandning i dessa i synnerhet.

- Vi har egentligen tillräckligt mycket vatten i Indien, konstaterar hon överraskande. Årsnederbörden överstiger genomsnittet för världens länder. Men befolkningen utgör ett problem, liksom kvaliteten på vattnet.
CSE:s lovordade miljömagasin Down to Earth (minns SIWI:s ord om CSE:s "use of free press"!) tar varannan vecka upp bland annat befolknings- och vattenkvalitetsproblem. Till exempel om den alarmerande befolkningstillväxten i Chennai, där folket och industrin lågt räknat behöver sammanlagt en miljard liter vatten per dag, men där stadens vattenmyndighet under torkan 2004 bara kunde leverera cirka 200 miljoner liter per dag. Eller om floden Yamuna, som rinner genom New Delhi och som trots att den indiska regeringen satsat mer än motsvarande två miljarder svenska kronor på att rena den, fortfarande ser ut som en kloak.

Under tiden som jag sitter och pratar med Dasgupta ringer TV-kanalen BBC upp henne angående ett reportage de ska göra just om floden Yamuna. CSE är heta just nu.
Vad är då CSE? En icke-vinstdrivande grupp, till dels forskningscenter, till dels mediainstitut. Hela tiden med allmänintresset för ögonen. Och varför, enligt de anställda på CSE, fick de priset? Sunita Narain ger sin tolkning:
- Jag ser det som ett erkännande av det stora arbete som lades ned på CSE av organisationens grundare, Anil Agarwal som gick bort 2002. Han startade bland annat Anil Agarwal Green College och väckte miljöfrågornas betydelse i Indien.

Sunita Narain påpekar att det är ett pris till organisationen, inte till henne som person (Narain är annars den som vanligen figurerar i media när CSE är på tapeten).
Vad ska nu CSE göra med prispengarna? Jo, troligen kommer de så gott som oavkortat att gå till uppbyggnaden av ovannämnda Green College, ett sorts miljöuniversitet som arbetar med frågor som tidigare aldrig riktigt studerats i Indien.

Alldeles utanför CSE:s kontorsbyggnad har organisationen låtit anlägga en liten näckrosdamm. Kontrasten mellan denna hade inte kunnat vara större mot floden Yamuna, som trög, grå och illaluktande flyter fram genom centrala New Delhi. Frågan är om stadens invånare någonsin kommer att kunna dricka ett glas vatten ur floden, så som svenskarna kan göra från Stockholms Ström. Utan att bli sjuka, vill säga.

JOAKIM LINDBERG 2005