Hur mycket är en indier värd? Om mediafokus och allmänintresse av idag

Den 29 oktober 2005 sprängdes tre bomber på marknadsplatser i Indiens huvudstad Delhi. Dödsoffren uppgick till ett 60-tal människor, mestadels kvinnor och barn. Men inga utlänningar. Därmed blåste också nyheten över ganska kvickt i svensk media.

– Om du får tag på en svensk blir ju läget helt annorlunda, säger nyhetschefen på andra sidan luren. Han befinner sig i Stockholm, på en större kvällstidning, jag i Delhi, i en telefonkiosk. Jag har under en mycket lång dag besökt en av de bombade marknadsplatserna - backpackerområdet Pahar Ganj, ett sjukhus där svårt skadade offer från bombdåden vårdades och återigen Pahar Ganj. Jag har träffat indier som burit skadade, dödade och lemlästade människor. Jag har träffat barn som skadats själva av bomben. Jag har träffat den luttrade akutchefen på sjukhuset Ram Manohar Lohia. Men jag har inte träffat några svenskar. Och därmed sjunker genast nyhetsvärdet i den svenska tidningsmannens ögon.

Författaren Hartley Aidan menar att han under sin tid som journalist på nyhetsbyrån Reuters fick höra att "en död amerikan motsvarade tio israeler, 100 bosnier eller 1000 afrikaner". Samma cynism har uttryckts på en mängd olika sätt - exempelvis uppges John Allen Paulos ha sagt att samma döda amerikan skulle motsvara "500 ecuadorianer" eller hela "50 000 rwandier". Paulos menade dock att denna regel varierade med tid och omständigheter, men innehöll en ovedersäglig sanning: att "amerikaner, liksom resten av jordens befolkning, bryr sig mycket mindre om vissa delar av världen än om andra". Detta må vara hänt. Till och med mänskligt och naturligt, eftersom vi tenderar att bry oss mer om en människa ju närmare oss de står.

Men ett syfte för en organisation som Svalorna är att öka medvetandet hos gemene man i Sverige om folks liv och vardag på andra sidan jorden. Denna artikel är ett försök i denna riktning. Här återges den berättelse om inte blev hörd i den svenska kvällstidningen. Den om de indierna som drabbades av bomberna en vacker dag hösten 2005. Vi börjar hos Ashok Kumar, restaurangägare till den lilla Club India som ligger endast två våningar ovanför platsen för en av bomberna i Delhi i Pahar Ganj.

- Jag satt här igår och åt middag med en japansk vän, när vi plötsligt hörde en stor explosion, säger Kumar när vi ses på hans nu lätt demolerade krog. Skyltfönstren mot gatan ligger i skärvor på golvet. På gatan nedanför står poliser och vaktar framför avspärrningar. En tyst punjabier sitter modfälld vid ett av borden.

- Jag trodde först det var ljusskylten här utanför som exploderade, sedan att det var gasen i köket här ovanför som sprängdes. Men sedan såg vi ned på gatan. Ett 15-tal människor låg brända och troligen döda där nere. Jag sprang ned för att hjälpa till. Tack och lov satt ingen på restaurangen vid fönstret, så ingen skadades här inne.

Ashok Kumar vet inte riktigt hur många som dog just i Pahar Ganj. Myndigheterna uppgav senare dödssiffran till 62 personer. Anledningen till bombdådet uppges vara en hämndaktion mot att domen i en rättegång samma dag skulle falla mot en av medlemmarna i den militanta kashmiriska gruppen Lashkar-e-Taiba, på grund av dennes deltagande i attentatet mot det indiska parlamentet den 13 december 2001. Nu sköts rättegången upp. Attentaten riktades strategiskt mot framför allt turisttäta marknader, eftersom detta indirekt anses slå mot den indiska ekonomin och därmed också den indiska statens intressen. Men inga turister dog som sagt. Endast ett fåtal utlänningar skadades lindrigt.

En som skadades i Pahar Ganj var 15-årige Nexpal. Han går nu ut och in ur huset där han brukade jobba i en liten butik. Han bär ut bombskadat gods med mycket dyster min.

- Jag slungades någon meter upp i luften av explosionen och förlorade sedan medvetandet, berättar han på hindi för Ashok Kumar. När han vaknade var det fullt av svart rök överallt och han hade stora smärtor i kroppen. Nu har Nexpal ett stort bandage på ansiktet, men han hade ändå tur som klarade sig med livet i behåll.
R.K. Sharma är akutchef på Ram Manohar Lohia Hospital, ett av de sjukhus som låg närmast attentatsplatsen i Pahar Ganj:

- Vi har tagit emot 37 patienter från sprängdåden, berättar han. Fyra av dessa var dock redan döda när de ankom till sjukhuset. Ytterligare en, 60-årige Ragunath Sikka, var så svårt skadad att han avled några timmar efter att han tagits in.

Utöver detta var fyra patienters tillstånd vid tillfället för intervjun mycket kritiskt. Bland annat gällde det 20-åriga Nermala Joshi, som under natten genomgått neurokirurgi för svåra huvudskador. Ett stort antal människor har svåra brännskador, med mellan 30 och 70 procent av kroppen täckt av brännskador.

Men nu var ju inte Ashok Kumar, Nexpal, R.K. Sharma och de andra så intressanta för den svenska kvällstidningen. De var ju bara indier...

Joakim Lindberg, kontaktsekreterare i Indien