Nödhjälp, anyone? Om otacksamhet, amerikaner och att klarar sig själv

Nödhjälp kan diskuteras från två håll - mottagarnas och givarnas. Om man börjar med de förstnämnda borde de väl bara vara tacksamma för allt de kan få. Och de sistnämnda bör väl alltid försöka hjälpa sin nästa när denna är i nöd. Visst är det så? Nja. Detta en gång så enkla begrepp har i vårt tidevarv komplicerats en smula. Mottagarna är trötta på att vara offer och givarna vill ofta rikta sitt stöd till mer långsiktiga projekt.

Den här artikeln avhandlar de presumtiva mottagarna av nödhjälp. Indien, till exempel. Det är allt ett otacksamt land. Se bara på det här med tsunamin. Istället för att med mössan i hand vackert ta emot den utländska hjälp som erbjöds dem efter katastrofen den 26 december 2004 tackade landet vänligt men bestämt nej. Men började däremot på egen hand dela ut stöd till drabbade länder, däribland det rikare Sri Lanka och betydligt rikare Thailand. Varför?
– Det finns två huvudorsaker till detta, menar B J Krishnan som är advokat, miljöaktivist och nära rådgivare till Svalornas samarbetsorganisation Keystone. Den ena är att den indiska regeringen ville ha kontroll över den nödhjälp som svämmade in i landet efter katastrofen. Den andra är att det ända var såna småsummor som exempelvis USA gav.

USA: s bistånd småpotatis
Den första anledningen skulle Krishnan få medhåll för av Svalornas långvariga medarbetare i Chennai. Geetha menar att det är viktigt för Indien att få fortsätta ha kontroll över sin nationella särart, till exempel när det gäller mottagande av bistånd.
- Att jobba i Indien är lätt men att komma in utifrån och verka i landet är desto svårare. (Artikelförfattaren, som fick vänta i bortåt tre månader på sitt Indienvisum, kan inte annat än att hålla med!)
Den andra anledningen, att det ändå var småpotatis som USA kom dragandes med, verifieras på ett informativt sätt av det eminenta indiska nyhetsmagasinet Outlooks tsunamispecial den 17 januari i år. Prem Shankar Jha skriver där hur det i inledningsskedet av katastrofen fanns utmärkta möjligheter till internationell samordning av nödhjälpen, och hur FN tidigt började skissa på en sådan insats. Men precis som efter den 11 september reagerade USA inledningsvis långsamt och anslog bara futtiga 15 miljoner dollar i katastrofhjälp.

USA struntar i FN
När övriga länder under FN: s samordning avsatt hela 235 miljoner dollar till tsunamikatastrofen (av vilka EU och Japan stod för 150 miljoner dollar) framstod emellertid USA i en något tvivelaktig dager och höjde sin nödhjälp till $ 350 miljoner. Det överskuggade förstås fullkomligt exempelvis EU: s insats. Bush lade dock inte denna summa till FN-stödet, utan skapade en egen "coalition of willing". USA: s nya biståndsgiv var alltså frikostigare än de initiala löften som egentligen bara retade upp människor, som exempelvis B J Krishnan. Men Indien ville inte samarbeta med FN. Istället hände det ytterligare en gång - efter Irakkriget och efter G8-mötet i Evian 2003 (där Bushs 15-miljardersstöd till HIV/Aids-program fick EU-ländernas bistånd att blekna) - att USA vände världssamfundet ryggen och politiserade sina insatser med själsvåldighet och istadighet.

Upprörda känslor
Istället för att göra Indien och övriga tsunamidrabbade länder nöjda ledde alltså formen för USA: s nödhjälp bara till ännu mera upprörda känslor. USA är därmed en av huvudanledningarna till varför Indien inte vill ta emot bistånd, eller ibland inte ens samarbeta kring ämnet. Ett alltmer politiserat bistånd från utomstående länder - vilket i ett så enormt stort land som Indien i slutänden oftast ändå bara blir till allmosor samt därtill hörande krav på bland annat en total avveckling av offentlig sektor och ett "bättre investeringsklimat" - innebär ett hot mot mottagarlandets kulturella och ekonomiska frihet. Detta gör sammantaget bistånd utifrån oattraktivt för många mottagare. Även om det kanske är otacksamt att tacka nej.

Fotnot: Outlook och andra politiska magasin gör fortfarande narr av USA: s stöd till tsunamioffren, trots att summan utökades betydligt från det ursprungliga löftet. Tidningen gör en ekonomisk jämförelse mellan denna nödhjälp och Irakkriget, och kommer fram till att det endast krävs 1,5 dagar för USA att spendera sintsunaminödhjälp på 350 miljoner dollar i Irakkriget!

…och var står Svalorna?

- aldrig nödhjälp, alltid nödhjälp eller någon gång ibland sisådär?

Nu över till givarsidan. Och till vår egen organisation. Många gånger har det inom Svalorna uttryckts att vi inte är en nödhjälpsorganisation, att “andra gör det bättre än vi” och att vi istället skall sikta in vår verksamhet på långsiktigt stöd på landsbygden. Men hur ska vi bete oss om våra partners uttryckligen ber oss om nödhjälp då…?

Situationen uppstod på ett styrelsemöte i oktober förra året. Våra partnerorganisationer i Bangladesh SASUS och CSD hade ansökt om nödhjälp hos vårt kontor i Dhaka på grund av årets hårda översvämningar. Men kontoret hade känt sig tvungna att säga nej med anledning av Svalornas uttalade syfte att inte ge sådan nödhjälp. Det hade dock känts oerhört hårt, menade man i Dhaka, att avslå ansökningar till så välbehövliga syften. Sådan engångshjälp syftade ju ytterst för övrigt till partnerorganisationernas - och därmed Svalornas egen - överlevnad. Var det därför inte motiverat att ge nödhjälp just i denna situation?

Det kanske helt enkelt anses “finare” att vara en mera långsiktigt strävande organisation snarare än en nödhjälpsdito? Birgitta Göranson skrev 2002 ett litet dokument kallat “Food for Thought. Är Svalorna en ‘mogen’ organisation? Vilken generation tillhör vi?”, där hon tog upp en utredning från 1991 med namnet “Solidaritet med statsbidrag”. I utredningen redogjordes för David C. Kortens tabell över olika sorters organisationer. Tabellen visade hur Nord-organisationerna (vanligen “givarna”) kan ha olika strategier för sin medverkan med Syd-partners.

Dessa strategier kunde vidare delas in i olika “generationer”. En nödhjälpsorganisation skulle tillhöra den första generationen, “genomförarna”; en organisation som höll på med småskalig byutveckling andra generationen, eller “mobiliserarna”, och så vidare. Högst upp, i den fjärde generationens organisation, fanns dem som sysslade med att stärka folkligt förankrade organisationer. Dessa hade en verksamhetstid som var obegränsad, till skillnad från nödhjälpsorganisationerna som förstås hade en omedelbar handlingsplan och tidsram för sitt engagemang i Syd. Fjärde generationens organisationer kunde vidare kallas “dialogpartner”. Birgitta Göranson avslutade sin genomgång av dessa olika föreningsgenerationer med att fråga läsaren vilken generation Svalorna tillhörde idag, och om allt samarbete måste tillhöra samma generation.

Med sin terminologi kring "generationer" kan det verka som att David C. Korten tycker att en "mogen" organisation inte håller på med något så "simpelt" (eller till och med "omoget"!) som nödhjälp. Och vad gäller Svalorna är det tämligen tydligt att vi i allt väsentligt inte längre tillhör generation 1, nödhjälpsorganisationerna. Exempelvis står att läsa i måldokumentet hur “Svalorna Indien-Bangladeshsektionen inte arbetar med verksamheter som främst inriktas på omedelbar hjälp till nödställda” och att “andra gör det bättre än vi”. Faktum är att vi i mångt och mycket redan skulle kunna sägas tillhöra generation 4, eftersom vi till stor del arbetar med att stärka folkligt förankrade organisationer snarare än att driva egna projekt numera. Till skillnad från hur det var på Dagny Arbmans tid, vill säga.

Men Birgitta Göransons fråga kvarstår – måste verkligen allt samarbete tillhöra samma “generation”? Och om partners uttryckligen ber om nödhjälp, bör vi då inte tillfälligtvis lägga måldokumentens retorik åt sidan och komma till undsättning i en exceptionell situation, som vid tsunamikatatsrofen? Eller översvämningar? Hur gick det till exempel, apropå det, med förfrågan från SASUS och CSD om stöd till återuppbyggnad efter översvämningarna senaste året? Jo, föreningen tog trots allt beslut om att ge 87 000 kronor till detta ändamål. Ibland är trots allt nödhjälp nöd-vändig.

Joakim Lindberg 2005