Intervju med Anita Varghese från Keystone

Svalorna tar pulsen på Anita Varghese från Keystone!

Aktuell: Såsom koordinator för Keystone och för att hon kommer till Sverige och Svalorna i slutet av sommaren 2005.

Ålder: 35 år.

Familj: Gift och har en dotter, Merab, 8 år gammal.

Hobby: Jag älskar att läsa och jag tycker om musik. Jag brukade dessutom hålla på lite med fågelskådning men har inte direkt tid med det numera. Dessutom håller jag på att lära mig spela piano.

Favoritmat: Alla sorters desserter! Jag älskar både att göra dem och att äta dem!

Har du varit i Sverige tidigare?
– Nej, inte ännu.

Hur länge har du arbetat på Keystone?
– Sedan mars 2002. Dessförinnan arbetade jag på organisationen Accord i närbelägna Gudalur i åtta år. Jag har också skrivit min Masters-uppsats kring den lokala stammen Cholanaiken.

En rolig sak med att arbeta på Keystone?
– Resorna! Jag skulle aldrig kunna sitta på en stol framför ett skrivbord någon längre tid.

En tråkig sak med att arbeta på Keystone?
– Jag tycker så mycket om det att jag inte gör just någonting annat! Jag har ju en trädgård runt mitt hus som jag borde arbeta lite med, och jag borde nog ägna lite mer tid åt min dotter. Samtidigt är ju ett sådant här intresse inte alltid något negativt.

...och vad gör då Anita Varghese på Keystone?
– Jag är utbildad ekolog, och på Keystone har min specifika uppgift blivit att titta på arter som skördas inom jordbruket i området och hur de påverkas. Sedan arbetar jag med med aktionsforskning (action research) som kan komma att användas inom Keystones verksamheter. Vid mitt universitet handlade det alltid om att publicera avhandlingar, och se huruvida "X" var lika med "Y" och så vidare. Vi tittade aldrig på hur forskning kunde appliceras i verkligheten. På samma sätt tenderar NGO:er vanligtvis att bortse från forskning och vetenskap. På Keystone finns dock en betydligt större acceptans för forskning, även om en stor del av mitt jobb handlar om att föra in ännu mer. Men om jag skulle bli alltför akademisk skulle mina kollegor tvinga tillbaka mig! Å andra sidan är det väl deras roll att göra det, att representera sina respektive verksamhetsområden.

Anita pratar om hur man borde försöka få forskning att bli mer lättillgänglig och applicerbar i verkligheten. Detta är speciellt viktigt, argumenterar hon, när man såsom Keystone arbetar med folkstammar samt växter och djur som snabbt håller på att försvinna. Det finns helt enkelt en tidsaspekt i arbetet. Adivasis kultur håller på att försvinna i förfärande takt.
– Vidare är det viktigt att aldrig sluta ställa frågor, att aldrig sluta se efter nya sätt att göra saker, påpekar Anita. Det är så jag ser på forskning.

Vi går över till att prata om Anitas uppblommande (!) intresse för botanik.
– Jag är inte botaniker, börjar Anita. Snarare var jag en person som första året på college i stort sett slängde ut botanikämnet från mina intresseområden - jag ansåg det vara ett torrt och tråkigt ämne. Men på Mastersnivån på universitetet tog vår professor med oss ut i naturen och visade oss hur botaniken såg ut i verkligheten.

Den andra aha-upplevelsen kring botanik kom när Anita började arbeta med stamfolk, och insåg hur de hade egna namn på varje planta i sin närhet, och kände till oerhört mycket om vad de skulle användas till.
– Ja, faktum var att jag lärde mig adivasinamnen innan de latinska namnen på växterna! Genom Keystone har jag nu fått möjlighet att systematiskt kartlägga dessa växter, deras namn och användningsområden enligt stambefolkningarna. Målet är att kunna sammanställa en flora med adivasis namn på växterna, och vi har faktiskt redan kommit upp i 200 namn!

Floror är annars så opedagogiska, menar Anita. Inte nog med att namnen för det mesta är på latin. Dessutom är det vanligen blommorna som tas upp, och dessa lägger man ju bara märke till några månader per år, som mest. Och när det gäller träd ser man ju knappt ens blommorna. Anita och hennes medarbetare kartlägger istället växterna utifrån fröerna, som man ser redan på marken under såväl träd som buskar.

Anita har en kandidatexamen i zoologi och en magister i biologi. Genomgående tema i hennes studier har hela tiden varit humanekologi, samverkan mellan människa och natur. Hon skrev sin magisteruppsats kring det unika Cholanaikenfolket i Nilgirisbergen:

–Ja, det var min ingång till Nilgiris och NGO-världen. Jag tog reda på vad de kände till om skogen, vad de gjorde där, och så vidare. Jag blev mycket imponerad av deras sätt att leva. De är den enda jägar-samlarstammen på Indiens fastland och bor än idag i grottor. Jag var dock kritisk till hur en del böcker tenderade att romantisera dem. Det fanns stora problem - dels med utomstående folk, dels med deras egen näringstillförsel. Jag ville arbeta med en organisation som tog upp sådana problem. Så det fick bli Keystone, avslutar Anita.

Joakim Lindberg, Keystone 2005