Återuppbyggnad i tsunamins kölvatten

”We will not just build houses, we will build homes”. Det säger Oswald Quintal om den treårsplan för återuppbyggnad i Tamil Nadu som Kudumbam dragit igång.

Nästan ett halvår efter att tsunamin drabbat Indiens södra kust bor cirka 60 000 människor fortfarande i temporära bostäder. Trots alla miljoner i ekonomiskt stöd har byggnationen av permanenta hem inte kommit igång ännu. Det beräknas ta kanske ett år innan de är färdigställda. De tillfälliga bostäderna uppfyller endast de allra enklaste krav och utgörs av skjul alternativt hyddor, beroende på materialet. I början av april kom det för årstiden relativt kraftiga regnstormar vilka utsatte de redan hårt prövade människorna för ytterligare vedermödor. Läckande tak och avsaknad av golv gjorde tillvaron mycket besvärlig samtidigt som den sanitära standarden blev ännu svårare att upprätthålla. Som speta i skavsåret tillkommer en temperatur som pendlar mellan 35-40 grader i skuggan. Hur situationen är under plåttaken kan man då svårligen föreställa sig.

Tillsammans med VCDS och FHF har Kudumbam formulerat en treårsplan för återuppbyggnad. Planen är mycket omfattande och sträcker sig fram till mars 2008 och beräknas gå på drygt 20 miljoner kronor. ”We will not just build houses, we will build homes” kommenterar Kudumbams Oswald Quintal ansökan. Strategin är ett helhetsgrepp på ett antal byar istället för ett sektorsvis fokus. Av de över 100 byar organisationerna initialt arbetade med har nu 15 stycken identifierats för det långsiktiga arbetet. Planen innehåller byggnation av permanenta bostäder, allmänna toaletter samt allaktivitetscenter för exempelvis möten och stödundervisning. Inköp av ett antal båtar och viss fiskeutrustning ingår, liksom inköp och underhåll av en mobil sjukstuga. Vidare ingår åtgärder för att stimulera inkomstgenererande aktiviteter, exempelvis tegeltillverkning, fiskenätkonstruktion och flätningsarbeten. Genom ”revolving loans” (roterande lån där utlåningsräntan läggs till ursprungssumman som hela tiden växer och alltfler kan med tiden därmed låna) ska lokal entreprenöranda kunna utvecklas. Ett stort antal dammar, bevattningskanaler och dräneringssystem har renoverats. Planen innehåller dessutom konstruerandet av ytterligare dammar i framtiden.

Genomgående i planen är en strävan att återskapa tron på den egna förmågan och de lokala förutsättningarna. Detta gäller inte minst inom jordbruket där misstron är stor, i synnerhet efter att de statliga experterna dömt ut jorden som obrukbar under de närmaste åren. Redan i januari delade Kudumbam ut 6000 informationsblad kring rehabiliteringsåtgärder för jorden. Av gensvaret på den kampanjen identifierades intresserade jordbrukare. 20 småbönder i vardera av de 15 byarna är nu involverade i rehabiliteringsprojektets första fas. De allra flesta har mindre än 1 hektar vilket gör att den sammanlagda åkerarealen uppgår till knappt 300 hektar. Dessa åkrar har nu genomgått en första rehabilitering. Tsunamivågen efterlämnade nämligen ett lager salthaltig lera och sand på åkrarna som nu har återbördats till stränderna där de samlats i vallar som framdeles ska planteras med träd, mangrove och palmer. 600 000 plantor ska enligt planen vara i jorden inom tre år för att så småningom utgöra en skyddande grön mur.

Det ursprungliga översta humusskiktet är nu alltså åter i dagern men salthalten är fortfarande för hög för de allra flesta grödor. Två strategier är utvalda för att sänka saltkoncentrationen. Den ena bygger på grävande av vallar och diken med en halvmeters avstånd och höjd. Vallarna planteras med salttåliga rotgrönsaker som cassava och sötpotatis. Saltet är tänkt att med regnets hjälp rinna längs vallarnas sidor ner i dikena och ut i dräneringssystemet. De ovan nämnda oväntade aprilregnen var ur den här aspekten mycket välkomna. Alternativ två består i odlandet av hampa som tillåts växa i 45 dagar för att sedan plöjas ned i marken. Även andra kvävefixerande växter används, exempelvis ärtväxten Kolunji. Metoden bygger på att man helt enkelt späder ut saltet genom att tillföra mer organiskt material. Fram emot den svenska frilandsfärskpotatispremiären kan sedan risodling förhoppningsvis återupptas i båda fallen, detta med något av det tiotal salttåliga rissorter som finns att tillgå.

Dessa fältförsök är sedan tänkta att användas som argument i kampanjarbetet för ekologiska alternativ i rehabiliteringsarbetet. Detta för att påverka statliga experter i frågan om ekologiska alternativ och därmed frigöra statliga medel för att teknikerna ska kunna anammas på bred front. Samt, i linje med Kudumbam/LEISAs långsiktiga mål, att sprida Leisa- tänkandet i kustdistrikten, även utanför de tsunamidrabbade jordbruksområden. Detsamma gäller mangroven där man tillsammans med lokalbefolkningen tar initiativ till återplantering, och hoppas i förlängningen kunna påverka de starka krafterna bakom räkodlingarna och motverka dess ekologiska och sociala effekter. Att i framtiden inte låta effekterna av naturkrafterna förstärkas till kulturkatastrofer. Planen är omfattande och målen långsiktiga. Det gäller att återskapa tron på den egna förmågan och göra byarnas försörjning hållbar, såväl ekonomiskt som socialt och ekologiskt.

Stora pengar…
870 miljoner US-dollar kommer det att gå på, återuppbyggnads- och rehabiliteringsarbetet i Tamil Nadu under de närmaste åren, enligt uppskattningar gjorda av den asiatiska utvecklingsbanken, ADB, tillsammans med FN och Världsbanken. Cirka 650 miljoner dollar är redan ordnade via fördelaktiga lån. 465 miljoner skjuter Världsbanken till i form av deras allra mjukaste lån, IDA-krediter. Knappt 150 miljoner har ADB planerat att stötta med och 30 miljoner kommer från International Fund for Agricultural Development, IFAD. Det är ansenliga summor pengar, i synnerhet i jämförelse med centralregeringens ursprungliga hållning gentemot omvärlden, då man betackade sig hjälp från såväl enskilda stater som multilaterala institutioner.

…men till vad?
Ca 30 miljoner US-dollar uppgår Indiens egeninsats hittills till. Pengar som överförts från centralregeringen till delstatsadministrationen, men därifrån är kanalerna tydligen lite svårare att följa. Elaka tungor nämner valupptakten strax efter nyår som en startsignal för utportionerandet av de rättmätiga stöden. Rent cyniska tungor nämner själva valkampanjen som en högst tänkbar mottagare. Föremålet för kritiken är den AIADMK -ledda delstatsregeringen och framför allt dess chefsminister Jayalalitha som i dagarna firat en jordskredsseger i ett par utfyllnadsval där valobservatörerna rapporterat om valfusk, framför allt i form av köpta röster. Det är alltså enormt mycket pengar i omlopp. Och enormt många aktörer på olika nivåer. Initialt var närmare 3000 frivilligorganisationer närvarande, ett antal som nu sjunkit till två tre hundra. Att hålla ordning på allt detta kräver en omfattande administration, ledsagad av en byråkratiapparat, i vilken oegentligheter tyvärr då tydligen riskerar att uppstå.

Mer fakta...
I ett samarbete med SOCO Trust, Society for Community Organisation, har Kudumbam varit inblandade i insamlandet av 8 500 personers klagomål. Det gäller människor som av olika anledningar inte tilldelats de stöd som de har rätt till efter tsunamin. Belysande exempel är den nyblivna änkan som inte kan uppvisa bevis, exempelvis ransoneringskort eller röstkort, för sin bortgångne makes existens eftersom hela hemmet sköljts bort. Andra exempel är innehavarna till de cirka 7 000 hektar mark som är i behov av rehabilitering men som staten identifierat som opåverkad mark. De allra flesta har redan mottagit 2000 till 4000 rupies som ett första akutstöd men de lite mer långsiktiga stöden har ännu ej nått mottagarna. SOCO Trust ska nu föra deras talan genom att driva enstaka fall som de hoppas kunna bli prejudicerande.