”The making of”
Röster från ett deltalandskap – om jordlösa bönders kamp för överlevnad i södra Bangladesh

Från hektiska Kamlapur busstation i södra delen av tolvmiljonerstaden Dhaka går bussar söder- och österut i Bangladesh. Det var dit jag begav mig varje gång jag skulle besöka Noakhali. Helst tidigt på morgonen, innan solen brände het högt uppe på himlen och för att slippa de värsta trafikstockningarna. Sex gånger under mina två år i Bangladesh gjorde jag sedan den vådliga färden ut genom Dhakas södra förorter och industriområden, via några mindre städer till mitt arbetsområde i Noakhali. På mer eller mindre breda landsvägar samsades bussen om utrymmet med lastbilar, trehjuliga babytaxis, vägarbetsmaskiner, oxkärror, flak-rickshor, flotta jeepar, cyklister, gående och en och annan skruttig personbil.

När jag gjorde mina besök i Noakhali lämnade jag en verklighet i Dhaka som erbjöd möjligheten att ta ett dopp i simbassängen, att dricka öl på en västerländsk pub och laga mat i min egen trerumslägenhet med kokvrå och gasspis med ugn. I Noakhali bodde jag på vår samarbetsorganisation Nijera Koris lokala center som är ett kombinerat kontor och boende för personalen. Jag delade rum med min tolk, tvättade mig liksom de andra i dammen, pumpade upp dricksvatten i brunnen och borstade tänderna i det fria. Efter sextiden på kvällen fick vi hålla till godo med ljuset ifrån kerosenlampor och då blev det särskilt läskigt att besöka den gemensamma toaletten, en ganska trång skrubb med plåtdörr och hål i golvet. I övrigt fick jag inte göra ett praktiskt handtag, eftersom matlagningen helt sköttes av servicepersonal (ett modernare ord för tjänare!).

Miljön i detta kustdistrikt utgör en total kontrast mot det intensiva och högljudda Dhaka. Det är tyst, det är grönt och det är platt. Dhaka är också platt, men fullt av höga hus. I Noakhali bor alla nära marken, i hus byggda av lera, flätade skärmar, plåt eller i bästa fall betong. Landskapet vajar grönt och böljande medan riset mognar under hösten, eller gyllene när det snart är dags för skörd i december. På våren odlar man grönsaker på samma åkrar, som efter skörden i maj ligger grönbruna och tomma och väntar på regnsäsongen. I slutet av augusti är omgivningarna illande ljusgröna när groddplantor av ris växer till i täta bestånd för att sedan omplanteras i raka rader på de större fälten.

Förhållandena på centret utgjorde ändå en lyxtillvaro jämfört med den verklighet som jag vandrade omkring i under dagarna. Varje morgon tog jag en cykelrickshaw och åkte tillsammans med min tolk ut till en av de närliggande byarna för att möta och samtala med vår samarbetsorganisations medlemmar. Minnena från denna miljö som sköljer över mig nu när jag sitter hemma i trygga Sverige och skriver får hjärtat att snöra ihop sig på mig. Otrygghet, orättvisor, rangliga hus och urblekta klädesplagg, lärarlösa skolor och ynkligt små åkerlappar mötte mig där. Men också kämparglöd, sammanhållning och en ökad medvetenhet hos dessa fattiga människor själva om det förtryck de utsätts för av mer privilegierade samhällsklasser. Liksom viljan och förmågan att agera för förändring.

Vad de fattiga allra mest strävar efter är att få lagliga papper till sin lilla jordplätt. Inte så mycket att ha, kan tyckas. Men marken symboliserar, eller kanske snarare förkroppsligar, tryggheten. Nyss hemkommen från Sverige och tillfälligt inhyst som inneboende i främmandes lägenhet förstår jag dem bättre än någonsin. Ett eget hem. Trygghet, välbefinnande, en plats att ta emot gäster, att umgås, sova och äta på. Jag längtar, de längtar. Jag behöver inte kämpa, bara vänta lite till. De vet inte om eller när deras kamp kommer att ge utdelning och fortsätter därför att leva från dag till dag. Med mycket små möjligheter att planera någon längre tid in i framtiden.

Bengaler är överlag oerhört gästfria människor. Till och med dessa fattiga människor insisterade på att få bjuda mig på någonting innan jag lämnade deras hem. En sötpotatis i väskan, en handfull jordnötter i fickan eller en kopp te på gårdsplanen. Jag hade så lite att ge, men fick ta emot så mycket. De gav av sin tid, sitt engagemang och av sig själva. Allt jag kunde erbjuda var löften om att andra människor skulle få läsa om deras verklighet och problem och förhoppningsvis fyllas av medkänsla och vilja agera i deras sak. I teorin tror jag på kraften i information och ökade kunskaper. Jag/Svalorna/Nijera Kori tror inte att man kan utrota fattigdom genom att sticka till fattiga människor en peng, ge dem kläder eller lite nödproviant. Det krävs strukturella omdaningar av samhället för varaktig förändring till det bättre. Förändringen blir som mest hållbar om den kommer underifrån, från de marginaliserade själva. De människor jag mötte i Noakhali är på god väg. Den medvetenhet jag kan vara med om att sprida i Nord kan förhoppningsvis leda till klokare val bland konsumenter och kanske gynnsammare handelspolitiska förhållanden någon gång i framtiden. Men då, när jag stod där på en dammig gårdsplan klädd i mina hela och rena kläder, med anteckningsblock i handen och digitalkamera i väskan, kändes det ofta hopplöst att inte kunna ha större inflytande över dagens situation.

Det är möten med människor och deras hemmiljö som satt djupast spår hos mig. Jag kommer aldrig att glömma Jahanara som hon såg ut när hon kom klivande mot mig på den smala stigen från hennes hus, med målmedvetna steg och ett välkomnande leende. Samtidigt var det också de många människorna som tröttade ut mig och ibland fick mig att vilja åka hem. Ibland kunde femtio eller hundra personer stå tillsammans och bara titta på mig, vilket lätt drog koncentrationen från det jag höll på med.

Den fuktiga hettan sög också musten ur kroppen. Det kändes ibland som om hjärnan var inbäddad i bomull och tankarna bara studsade omkring utan att få fäste. Ändå behövde jag inte ta mig några längre sträckor för egen maskin – det satt ju en pinnsmal men muskulös man framför mig på rickshawns sadel och trampade så att svetten lackade. Usch, hänsynslöst utnyttjande av billig arbetskraft! Eller ett bidrag till den lokala ekonomin och möjligheterna för människor att hitta sysselsättning? Jag övergav efter ett tag sådana grubblerier, och gjorde som bengalerna själva. Åkte med och var glad att jag slapp gå.

Efter fyra, fem dagar i bymiljön var jag alltid jättetrött. Ibland var besöken inte längre än så. Då pockade behovet av eget utrymme, egen tid på alldeles för starkt, intrycken låg på hög och krävde att få bearbetas innan jag kunde ta nya tag. Som längst stannade jag tolv dagar i sträck. De människor jag umgicks med på centret i Noakhali var underbara, omtänksamma, vänliga och gästfria. Med tjejerna kunde jag sitta och skvallra på kvällarna, mest om familjen och om relationer. Ofta sjöng vi. De manliga fältarbetarna höll lite mera distans, men var förstås lika nyfikna. Vi pratade mycket om Sverige, om kommunikationer, välfärdssamhället och gjorde jämförelser med Bangladesh. Min största framgång tyckte jag att jag nådde en morgon vid frukostbordet då jag uppfattade ett ironiskt skämt på bangla.
Att regelbundet återkomma till ett och samma område och fördjupa mig i problematiken där var ett bra sätt att försöka få grepp om det komplexa bangladeshiska samhället. Mycket som jag trodde att jag visste har blivit tydligare för mig, som att människor från totalt olika kulturer trots allt är mycket lika innerst inne. Det har också blivit än mer uppenbart för mig hur beroende vi människor är av vår miljö. Sist men inte minst så har de orättvisor som existerar i vår värld fått många ansikten.

Anna Axelsson, Svalornas miljöinformatör 2003-2005