Nya världar - nya kall

Dhaka 03:25 på morgonen. Varmt, mörkt och spännande. Efter en lång resa från ett vintrigt Sverige dimper jag plötsligt ner i en värld där jag vet att de flesta av mina invanda mönster kommer att flyga ut genom fönstret. Något trött och omtumlad står jag vid rullbandet och väntar tålmodigt på att min väska skall komma ut. En halvtimme går. En timme. Fortfarande inte skymten av min ryggsäck. Men vad gör det? Det får ta tid, jag är ju här!

Omtöcknad och glad står jag vid bandet och lyssnar på musik medan väska efter väska som inte är min uppenbarar sig. Efter ungefär en timma och femton minuter kommer den slutligen, och med mitt bagage på vagnen ger jag mig iväg för att möta Bangladesh. Att möta nya världar är det bästa som finns. Plötsligt befinner du dig i en miljö där alla dina invanda mönster flyger ut genom fönstret, och en helt ny begreppsvärld tar form. Kan det finnas något mer spännande? Samtidigt är det en process som kan suga musten ur dig fullkomligt. Det som hemma är helt otänkbart är här fullkomligt naturligt, och vice versa. Att reda ut begreppen tar tid, med andra ord. Men spännande är det, och det skall bli väldigt roligt att få dela med mig av mina intryck till er hemma i Sverige.

Under mina 28 levnadsår har jag också varit med om många introduktioner till nya världar. Den engelska överklassens värld, till exempel. Eller de israeliska fredsaktivisternas. Tvära kast, med andra ord. Mina internationella erfarenheter tog sin början 1996, då jag glatt packade min väska för att åka till London som au pair. Att resa utomlands som au pair är i allra högsta grad som att spela på lotteri, och jag drog inte direkt högsta vinsten.

Jag hamnade hos en familj i ett flott område, där jag som hemmets husa blev förpassad till ett smällkallt vindsrum. Under de första månaderna sov jag med dubbla kläder, mössa och vantar. Min relation till familjen var väl ungefär lika frostig. Så efter mycket fixande och trixande hamnade jag i en annan familj, där jag blev väl bemött. Genom denna familj kom jag även i kontakt med en värld som kom att bli mitt andra hem under flera år. Familjen flyttade samma år till Israel. Jag blev ombedd att följa med. Detta har sedan åtföljts av flera resor till både Israel och Palestina. Om och om igen har jag där fått uppleva hur allting jag trott på har omkullkastats.

Under mina år som student på det medie- och kommunikationsvetenskapliga programmet kunde jag dock inte släppa det internationella intresset, vilket bland annat resulterade i studier i statsvetenskap och en praktikplats hos Amnesty International i Tel Aviv. När det sedan blev dags att skriva kandidatuppsatsen, ansökte jag om ett MFS-stipendium från Sida för att skriva om konfliktlösning i Jerusalem. Min uppsats handlade om ett svenskt konfliktlösningsprojekt i Jerusalem. Arbetet med min uppsats förde mig för första gången till Västbanken och Gaza, och mina första besök på dessa områden knockade mig totalt. Jag visste ju rätt mycket, tyckte jag. Jag var ju insatt. Men aldrig hade jag kunnat föreställa mig att det var SÅ det var! Jag vandrade runt i ett flyktingläger i Gaza, där jag såg den största misär man kan tänka sig, och frågade mig hur i hela friden det kunde se ut så här utan att jag hade begripit det. Här kan också nämnas att jag har hört och sett exakt samma reaktion hos andra som ser eländet med egna ögon för första gången.

Är vi verkligen så vilseledda? Hur kan det bara vara så här? Någonting har gått väldigt snett här, och det kan bara inte ignoreras. Jag tror det var när jag vandrade runt där i lägret med alla dessa nya insikter som mitt intresse fullt ut förvandlades till ett behov att agera. Två terminers studier i Jerusalem följdes sedan av en tredje på det medie- och kommunikationsvetenskapliga programmet i Göteborg och en magisteruppsats skriven på uppdrag av Volvo Personvagnar.

Efter detta hamnade jag mitt i den kommersiella världen som projektanställd marknadsförare för Tre och medverkade i lanseringen av den tredje generationens mobilkommunikation i Sverige. Men när jag fick syn på en utannonserad tjänst som följeslagare för Sveriges Kristna Råd i Israel/Palestina tvekade jag inte en sekund. I januari 2004 var jag på väg tillbaka till Jerusalem igen. När jag anlände till området denna gång var jag väldigt arg över den pågående situationen. Jag var frustrerad över hur palestinierna berövas varje möjlighet till ett normalt liv och, tyvärr, ganska kategorisk i mitt tänkande. Därför var det väldigt nyttigt för mig att tillbringa ett halvår med den israeliska fredsrörelsen. Allt är således inte svart eller vitt. För mig innebär kunskap också agerande. Att veta men inte göra något är otänkbart. Det är detta som nu tagit mig hit till Bangladesh. Efter att ha satt mig in i de svårigheter som präglar livet för landets fattiga befolkning har ett nytt kall skapats för mig. Och vilken tur jag har – detta kall skall jag få ägna mig åt under de närmaste två åren.

Sofia Larsson, miljöinformatör för Svalorna i Bangladesh 2004