Med hela familjen till Indien

För drygt tjugo år sedan stod jag som tioåring på ett lastbilsflak i min barndomsstad Eksjö. Fotbollslaget var utkommenderat för att hjälpa till med pappersinsamling. Bangladesh och situationen där var då oerhört mycket mer avlägset än just fotbollsplanen. Såväl mentalt som geografiskt. Det var fallet under rätt många år. Jag följde dock så småningom mina syskons fotspår till Göteborg och efter ett par kurser i u-landskunskap och fältkurs i Zimbabwe var siktet inställt. Jag ville på något vis jobba med utvecklingsfrågor. Frågan var bara hur.

Efter att intresset för naturresursfrågor hade grundats och fördjupats via geografistudier började svaret på frågan utkristalliseras. Jag ville jobba med vattenfrågor. Det är ett problemområde så oerhört komplext att det är fundamentalt för all typ av utveckling, oavsett vilken som önskas. Så när jag nu anser mig klar med mina studier kan jag lite om mycket och lite mer om lite kring vatten. Mitt examensarbete i biologi handlade om småskalig vattenrening.

För några år sedan kom jag i kontakt med Svalorna för första gången. Och cirkeln ser ut att slutas. För nu kan jag sätta in pappersinsamlandet i ett sammanhang där Eksjö-Bangladesh vänförening och deras samarbete med Nijera Kori genom Svalorna Indien-Bangladesh hör ihop. Det mentala avståndet har krympt en aning och det är min stora förhoppning med den tjänst jag nu påbörjat att det kan göra det för fler än mig.

Med mig till Indien följer min Cissi och vår dotter Loa. I två år framöver ska vi leva i Tamil Nadu. Jag ska framför allt vara placerad i Kudumbam som är med i Leisa Network. Min funktion som miljöinformatör handlar framför allt om att stödja det arbete Kudumbam utför inom ekologiskt torkanpassad lantbruk och allmän landsbygdsutveckling. Jag är också intresserad av hur deras arbete på det lokala planet hänger ihop med processer på högre nivåer, både nationellt och globalt. Och därigenom även sambandet med våra vardagsliv i exempelvis Eksjö eller Lund. Ju fler jag lyckas nå med den informationen, desto fler mentala mil hoppas jag kunna undanröja.

Fram till flytten arbetade Cissi som socialsekreterare specialiserad på familje- och ungdomsfrågor. Hon har också jobbat som kurator ute i Göteborgs södra skärgård. Och Loa, som blir två år strax innan årsskiftet, hade precis börjat tycka att dagis var roligt. Så här i början känns mycket osäkert. Men Cissi och jag är fullständigt övertygade om att Loa kommer att finna nya vänner och lära sig det nya språket betydligt enklare och snabbare än vi. Ty det mentala avståndet föds vi ju inte med.

Andreas Holmberg
Svalornas miljöinformatör i Trichy, Indien