Vinter i Indien

Hösten är i full gång hemma i Sverige. I Indien omnämns denna del av året som vinter men kallas även för monsuntiden. Under den indiska vintern brukar det periodvis regna. Enligt hörsägen sporadiskt från juli till september för att sedan gå över till vad vi förknippar med monsun. Det betyder rikligt ihållande regn med stora nederbördsmängder som resultat.

Under augusti har det regnat ganska mycket i stora delar av Indien, tyvärr med en hel del översvämningar som resultat. I Tamil Nadu har det regnat 450 millimeter sedan den första juli, vilket är välkommet eftersom det fått en del av de torrare områdena att grönska. Vid resor med tåg och buss syns ett grönare landskap än under våren. Buskar, örter och en del träd blommar. Korna börjar lägga på sig lite mera fett.

När jag har upplevt regnet på nära håll har det blivit tydligt för mig att det mesta av nederbörden tyvärr går förlorad. Antingen rinner den ut i dagvattensystem eller så ligger vatten och avdunstar på vägar, soptippar eller andra icke- fruktbara områden. Eftersom vatten är en akut bristvara i Tamil Nadu är detta resursslöseri. Det regn som hittills fallit har varit till stor nytta vid odling av örter och spannmål. Men det mesta av nederbörden avdunstar eller omsätts i biomassa omgående. Grundvattennivåerna fortsätter att sjunka drastiskt. Enligt officiella undersökningar är förlusten av regnvatten i Indien strax över 70 %. Vad som därför måste ske är att man tar tillvara på det regn som faller i större sammanhang. Och det är på gång.

Redan förra året bestämde staten Tamil Nadu att alla hushåll ska ha en egen liten tank där regnvatten samlas upp. Utsända kontrollanter ser till att de som inte bygger en tank blir straffade med höjda avgifter för kommunalt vatten. Om inte detta hjälper ransoneras vattnet av kommunen, vilket bland annat innebär att vattnet vissa dagar kan vara helt avstängt. Parallellt med dessa konkreta åtgärder görs försök att via media skapa en medvetenhet hos människor om värdet av att ta hand om Indiens vattenresurser. Med tanke på att bonden på fältet är mycket väl medveten om hur viktigt det är att ta tillvara på vatten låter detta kanske lite naivt. Däremot tror jag att människor i städerna som ser denna reklam kan få en ökad medvetenhet om att även de har ett ansvar för vattenfrågan. En annan tänkbar målgrupp är välbärgade indier som inte samlat in vatten på grund av att det tidigare var frivilligt.

Enligt FN tillhör Indien de länder i världen som har det absolut sämst ställt med sina vattenresurser och dessutom minst möjligheter att göra något åt situationen. Det går inte att blunda för problemen eller tro att de löser sig av sig självt. Fortsätter den utveckling som vi ser idag kommer Indiens en miljard invånare att förena sig med de övriga 1,2 miljarder människor som inte har tillräckligt med färskvatten för att överleva. Eftersom det handlar om dricksvatten så kommer ekosystem och jordbruken redan ha ödelagts om vi når dithän. Detta datum beräknar FN till år 2025.

Nästan allt dricksvatten i Indien är förgiftat av kemikalierester från jordbruk och industri. Detta innebär att allt som till största del består av vatten - till exempel juice, läsk, kaffe, te och soppa - också innehåller kemikalier som går runt i ett så kallad negativt kretslopp. Djurbesättningar får i sig kemikalierna när de äter och dricker. Sedan når det människorna via maten. Bonden och de fattigaste i Indien kan inte välja vilket vatten de ska dricka utan tar vad de kommer över. Inte ens vi som har pengar kan välja att dricka rent vatten eftersom det inte går att få tag i. Sådan ser framtiden ut om exploatering och missbruk av kemikalier fortsätter i samma omfattning som skett från 50-talet fram till idag.

Orsakerna till den kritiska vattensituationen är flera och de samverkar ofta med varandra. En faktor det ofta pratas om är att jordens befolkning växer. En annan är att vi har ändrat livsstil vilket gjort att vattenbehovet ökat enormt. Industrin, jordbruket och hushållen konkurrerar och använder mer och mer vatten. Resultatet är en ständigt minskad tillgång på färskvatten. 40 % av Indiens urbana befolkning har ingen tillgång till vatten överhuvudtaget! Dessa människor lever också konstant under FN fattigdomsgräns, vilket innebär att den dagliga inkomsten inte överstiger 2 dollar. De går med andra ord inte bara in och köper ett par flaskor vatten i affären! Hur ser då situationen på landsbygden ut? Dessvärre ganska likt den i städerna. 1985 fanns det 750 byar i hela Indien som inte hade tillgång till grundvatten eller annat vatten. Denna siffra hade ökat till 65 000 byar år 1996. I dagsläget beräknas över 100 000 byar i Indien helt vara utan vattenresurser.

Nästan varje dag begår en bonde självmord i Indien. Orsakerna till det är ofta skuldsättning som lett till personlig konkurs. Familjen får svälta och föräldrarnas situation blir så desperat att man inte ser någon annan utväg än att ta livet av sig. Anledningen till att man hamnat i skuldfällan är oftast att skördarna slagit fel på grund av för lite vatten. Lånegivaren kräver sina avbetalningar och lånar gärna ut mer för att bonden ska kunna betala av sitt förra lån. Den onda cirkeln kan inte brytas eftersom huvudorsaken, tillgången på vatten, inte alltid kan köpas för pengar.

Indiens traditionella jordbruk var så kallat ”rain-fed” baserat. Detta betyder att odlingen skedde utifrån hur mycket regn som föll. Vatten tillfördes endast genom mindre bevattning, inte genom att pumpa upp grundvatten eller andra typer av irrigation. Grundvatten var relativt skyddat och låg på en konstant nivå. Det enda vatten som togs upp genom brunnar var det som användes till att dricka och i matlagning. För bevattning av odlingar och uppdrivning av plantor bars vatten från floder, sjöar och små dammar som byggts på lokal nivå för att samla regnvatten. Idag är situationen annorlunda. Grundvatten har pumpats upp i över fyrtio år för att odla ris vilket ju odlas i vatten ända fram till strax innan det ska skördas. Vattenåtgången är gigantisk och en stor förlust sker genom direkt avdunstning. Ett antal andra globala miljöproblem har också sin orsak i denna odlingsform, till exempel bildande av växthusgasen metan och försaltning av jordbruksmark.

Grundvattennivåerna sjunker med flera fot om året i Indiens brunnar. Vatten till Indiens städer pumpas ofta illegalt upp ute på landsbygden och bonden ser vattnet i sin brunn sjunka undan för undan. Den allt sämre tillgången på vatten leder till stora förändringar i byarnas geografi, hälsa och traditionella arbetsmönster. Ökad ansträngning av att behöva gå längre sträckor för att hämta vatten leder till minskad arbetstid på fälten, mindre tid med de minsta barnen och djuren. Ofta leder vattensamling till konflikter eftersom vatten hämtas från områden där andra redan traditionellt har sina vattenresurser. De som drabbats värst av detta är kvinnor och i Indien drabbas också flickor i större utsträckning än i andra delar av världen. Detta betyder mindre tid i skolan och för stor fysisk ansträngning. Vad gäller hälsofaktorer så ökar fallen diarré i takt med att tillgången på vatten minskar. Så byarna måste ägna mer tid åt vatteninsamling samtidigt som fler och fler blir sjuka.

Vid ett möte med ett byråd i norra Tanzania för ett par år sedan hade ett seminarium hållits kring bygget av en vattenledning från ett omgivande bergsområde ner till byn där jag befann mig. Anledning var att kvinnorna tvingades gå längre och längre sträckor för att hämta vatten. En fråga återstod dock och den kom från en av de ansvariga för att släppa av vatten uppe i bergen till byn. Hans fråga var: - Hur långt måste kvinnorna i ditt land gå för att hämta vatten? Hur svarar man på det? Hemma i Sverige, som faktiskt bara ligger på 11 plats vad gäller färskvattenresurser i världen, är besparing fortfarande något frivilligt och något som åläggs samvetet hos varje enskild konsument. När en situation är kritisk och så allvarlig som den är i Indien kan implementering genom införande av lagar vara det enda medlet att få saker och ting gjorda. I Sverige kan sådana restriktioner införas redan nu. I Indien är det på gång. En stor fråga återstår dock. Finns det tillräcklig med tid?

Claes Book