Studie i brott - eller manual i modernt företagande

–Deras lögner och beteende är ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Vad hade hänt om de uppträtt på samma sätt i Europa!
Navroz Modi ger intryck av en sällan skådad envishet. Att löpa linan ut till varje pris. Någon slags urvilja döljer sig bakom hans bohemiska uppenbarelse, som kröns av ett vildvuxet skägg. Han rosslar till och tänder ännu en bidi, en indisk minicigarett:
–I frågor som denna måste du gå hela vägen. Annars är det ingen poäng!
Här följer en berättelse om otyglad och amoralisk kapitalism. I centrum står det multinationella bolaget Unilever. Sakta öppnar sig bilden av en bottenlöst cynisk företagskultur där humana värden och kampen för en bättre miljö sällan syns bortom glassiga årsrapporter och policydokument.

Vi tar det från början.
Det är 1983. I staden Watertown utanför New York driver företaget Cheseborough Ponds sedan lång tid en termometerfabrik. Maskinparken är vid det här laget kraftigt nedgången. Både mänskligt och miljömässigt vore det logiska att lägga ner driften. Så sker dock inte. Efter ett avtal med företaget Ponds India Limited flyttas istället driften till den lilla bergsorten Kodaikanal i Tamil Nadu, södra Indien. Företaget får de lokala myndigheternas välsignelse, efter garantier om att verksamheten är icke-förorenande. Under hösten 1983 fraktas maskinparken till Indien, produktionen återupptas följande år.

Den egenartade affärsidén består i att skeppa kvicksilver från Pennsylvania, USA, sätta samman termometrarna i Indien, och därefter återimportera dessa till USA för vidare distribution till de nordamerikanska och europeiska marknaderna. 1997 övergår driften av fabriken till det Unilever-kontrollerade företaget Hindustan Lever Limited. Unilever är känt som en av de multinationella dagligvarugiganterna. På den svenska marknaden kontrollerar bolaget en rad välbekanta varumärken, bl.a. GB Glace, Via tvättmedel, Knorr, Finesse och Lipton te. Dotterbolaget Hindustani Lever Limited (HLL) är i sin tur Indiens ledande producent av dagligvaror och hemdetaljer.
Ägarskiftet får inga närmare följder för verksamheten. Kort sagt: affärerna rullar på.
År 2001 tvingas fabriken i Kodaikanal att slå igen. Detta efter massiva protester bland miljögrupper och människorättsaktivister, som vill hålla företaget ansvarigt för en hel katalog av allvarliga brott. 165 miljoner termometrar har då lämnat fabrikens portar.

Aktivisterna beskyller företaget för kvicksilverutsläpp av astronomisk omfattning, och för att ha förstört liv och hälsa för hundratals anställda. En viktig symbolisk seger i deras kamp kommer i maj 2003, då ett skepp med 290 ton kvicksilveravfall lämnar Indien med destination USA. Detta är resultatet av en lång moralisk och juridisk kamp för att få företag i Nord att ta ansvar för sina handlingar. I en värld där vi vant oss vid att sådana gifttransporter går från Nord till Syd, finner vi här ett ovanligt exempel på motsatsen.
Tickande miljöbomb.
Den 7 mars 2001. Tillsammans med lokala aktivister ockuperar Greenpeace skroten i den trafikerade Moonjigal market - ett bostadsområde och en samlingspunkt i centrala Kodaikanal. Här finns hundratals säckar med trasiga termometrar. Kvicksilver flyter bokstavligen omkring i säckarna. Unilever/HLL har sålt avfallet för 1 rupee kilot som "broken glass" till skrotens ägare. Ovetande om vad han fått i sin ägo har denne i sin tur planerat att sälja vidare till glashantverkare i regionen. Trots de överväldigande bevisen på motsatsen slår dock företaget fast att "inget kvicksilverhaltigt avfall någonsin lämnat fabriksområdet".

Kanske är alla vittnen drabbade av en synvilla?
Företaget finner snart dock för gott att erkänna sin kriminella försäljning av kvicksilveravfall. Man förklarar det hela som ett olyckligt engångsmissöde, enligt deras "minutiösa" mätningar väger avfallet 5.3 ton. En oberoende kontrollvägning - vilket företaget först kraftfullt motsätter sig - visar att det i själva verket väger betydligt mer. Händelsen är i sanning inte heller någon enskild incidens. Sedan dess har företaget tillkännagivit att ytterligare ca 100 ton kvicksilverförorenat glas sålts till skrothandlare över hela södra Indien (Ecologist Asia, June 2003). På grundval av tillgängliga data från företaget hävdas i en nyligen publicerad studie att den totala mängden kvicksilver som på detta sätt spridits över södra Indien uppgår till omkring 4000 kg. Detta är en närmast ofattbar mängd. För att ge perspektiv kan nämnas att blott 1 gram kvicksilver kan förgifta en vanlig insjö under många år.
Utsläppen kunde pågå ostört i många år. Till detta bidrog inte blott företagets medvetna mörkande. I naturen är kvicksilver ett osynligt miljögift, utsläpp kan ske under lång tid innan spåren börjar visa sig. Lägg till detta svårigheterna att i ett land som Indien - med bristfälliga eller obefintliga kontrollorgan och gränsvärden - genomföra kostsamma miljöundersökningar.

Idag pågår en strid mellan aktivister och Unilever, där de förra menar att utsläppen varit betydligt större än vad företaget hittills medgivit. En tidigare förman vid fabriken, Gopal Krishnan, visar mig genom beräkningar och jämförelser av data hur företaget manipulerat utsläppsuppgifter. Lokala aktivister hävdar att de samlade utsläppen - även innefattandes företagets aktiva dumpning av kvicksilver i naturen samt via skrothandlare i regionen - uppgår till ofattbara 20 till 30 ton kvicksilver (Ecologist Asia June 2003).

En lätt bris sveper längs bergssidan där jag vandrar. Trots att det är höst ger dofterna och den ömsom svala, ömsom ljumma vinden förnimmelser av Sverige i april. Platsen är Sholaskogen - Pambar shola - nedanför den igenbommade termometerfabriken. Under mina resor i Tamil Nadu - en delstat till stora delar täckt av ett monotont stäppartat landskap - har jag aldrig skådat en sådan svindlande skönhet som just här. Skogen som stupar brant ner mot slätten tvåtusen höjdmeter under mig, hyser många unika arter av träd och djur. Området - endast tre kilometer i omkrets - är avsatt som nationalpark och befinner sig också på topplistan över Indiens mest skyddsvärda miljöer. Under denna fagra yta döljer sig dock en mänsklig cynism av oanade proportioner. Alldeles på krönet till branten står - som ett illavarslande utropstecken - den igenbommade termometerfabriken.

Valet att placera miljöfarlig verksamhet i ett sådant läge är också en händelse som ser ut som en tanke: Under årens lopp har mängder av kvicksilver läckt rätt ut i Sholaskogen. Vidden av dessa utsläpp är det fortfarande ingen som känner. Flera av dem jag talar med här i Kodaikanal vittnar också om hur företaget aktivt låtit dumpa tonvis med kvicksilveravfall i sholaskogen (se bild) [IPT Report].

Företagets strategi att bemöta sina kritiker har från första stund varit blånekande, alternativt att gravt bagatellisera problemen. Signifikativt är att man i den årliga rapporten till fabriksinspektionen överhuvudtaget inte nämnde utsläppen av kvicksilver. Även vägran att lämna ut uppgifter till myndigheter och andra beörda är satt i system. Efter åratals fruktlöst arbete med att få ut information från företaget engagerades därför den Indiska folktribunalen (IPT) i ärendet. Folktribunalen har tillkommit som ett svar på brister vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter i Indien. Hösten 2002 genomförde IPT en offentlig hearing i Kodaikanal. Deltog gjorde bla. delstatsmyndigheter, jurister, 160 f.d. arbetare, efterlevande till arbetare samt hundratals vanliga invånare i Kodaikanal. Huvudaktörern - Unilever själv - uteblev dock, trots intensiva övertalningsförsök. En ovilja till dialog och transparens symptomatisk för företaget.

För att dämpa den negativa publiciteten har Unilever istället valt att anlita miljökonsultföretaget Dames & Moore. Denna firma har s.k. greenwashing som affärsidé - att rentvå eller rentav skapa en grön aura runt klientföretag med tvivelaktig vandel på miljöområdet. Dames & Moore har tagit sitt uppdrag på allvar. Genom sifferexcersis och märkliga antaganden har man lyckats "trolla bort" en hel del av Unilevers utsläpp. Vidare går Dames & Moore emot all vetenskaplig expertis genom att hävda att existerande internationella gränsvärden för kvicksilver "saknar all grund", samt att de 559 kg kvicksilverutsläpp som man trots allt erkänner inte utgör något som helst problem för miljö eller människors hälsa! (Ecologist Asia, juni 2003)

Från första stund har företagit vidhållit förträffligheten i sina interna kontrollrutiner - att man har haft fullständig koll på vad som kommit in och lämnat fabriken. På något vis illustrerar tomheten i dessa utsagor problemen med "self-management" och frivilliglösningar -ständigt åberopade bland marknadsanhängare. Det enda meningsfulla tillkännagivandet som hittills gjorts av Unilever är att marken på fabriksområdet är kvicksilverförgiftad. Före utgången av 2002 skulle också fabriksområdet saneras enligt löfte från Unilever. Ett par år senare har detta arbete inte ens påbörjats.
Arbetare som förbrukningsvara.

Jag sitter mitt i Raja Mohammeds videouthyrningsbutik. Den mikroskopiska lokalen är till bredden fylld med populära tamilfilmer på slitna VHS-kassetter. Utanför ljuder gatularmet. Mohammed är facklig företrädare för de före detta arbetarna vid fabriken. Två av hans tidigare arbetskamrater deltar också i mötet runt ett överbelamrat skrivbord. Ivrigt plöjer de igenom pärmar och pappershögar på jakt efter tidningsklipp, brevkorrespondens, medicinska rapporter. "Se här!" ropar någon och tar fram en pärm med kopior på dödsattester samt företagets anteckningar om de anställda.

Jag får ta del av dokumenten, och ett skrämmande mönster framträder. Flera av deras arbetskamrater har dött kort efter att hälsoproblem tvingat dem att säga upp sig. Ett exempel: Efter fem år vid termometerfabriken tvingade A. Jesus Kannah Rayesh att säga upp sig i februari 1996. Åren vid fabriken hade helt ödelagt hans hälsa. I september samma år var han död. Rayesh var 28 år. Företagets noteringar om Rayesh berör inte på något sätt de vidriga arbetsförhållanden som ledde till hans uppsägning och död. Det ordknappa dokumentet summerar torrt "slutat på egen begäran" med omdömet "tillfredsställande" om Rayesh arbetsinsats. En tanke om likheterna med förhållanden i 1800-talets europeiska fabriksmiljöer flimrar genom mitt medvetande.

Det går att ta på vreden i lokalen.
Kvicksilverförgiftning kan yttra sig på många sätt. Detta komplicerar bevisföringen i en juridisk process, och är möjligen Unilevers smala lycka i strävan att undandra sig ansvar. Redan exponering av ytterst låga kvicksilverhalter kan orsaka permanta skador på människans centrala nervsystem, och skada viktiga inre organ. Till vanligare symptom räknas annars blåfärgat och förstört tandkött, kronisk huvudvärk, depression, muskelvärk, talsvårigheter, missfärgningar av huden, njurskador, minnes- och synstörningar. Samtliga före detta anställda jag talar med är drabbade av flera av dessa vanligare åkommor, men även andra problem. Man visar mig blåaktigt söndertrasat tandkött samt missfärgningar på ben, armar och mage. De värsta problemen är emellertid de som inte syns.

-Företaget har inte gett så mycket som en paise* till någon för deras lidande!
Raja Mohammed skräder inte orden. Man säger mig att de arbetskamrater som dött förgiftade av kvicksilver haft en medelålder på bara 31 år. Historierna om mänskligt lidande fyller det lilla rum där vi sitter. Här följer berättelser om alla de arbetskamrater som drabbats av hjärntumörer och allvarliga njurskador, om hur håret vitnat på 20-åriga kollegor, om kvinnliga anställda som i alarmerande omfattning fött dödfödda eller kraftigt missbildade barn. Även bosatta i närheten av fabriken har drabbats. Under vissa tider på året hämtar dessa sitt vatten från en källa som sägs vara så kraftigt förorenad att kvicksilvret syns med blotta ögat.

K.H. Giyas spänner ögonen i mig:
-Ingen informerade oss om riskerna med kvicksilvret.
Giyas är 38 år och arbetade på fabriken under åren 1984 till 1989. Han är märkt av kvicksilverförgiftning. Tandköttet är blått och sönderfrätt, vilket också har lett till förlusten av flera tänder. Giyas lider även av muskelförtvining och ständiga ryggsmärtor. Enligt honom ett direkt resultat av den omfattande kvicksilverexponering han utsatts för. Företagets medvetna underlåtenhet att informera om riskerna med kvicksilver är f.ö. något som ständigt återkommer i mina samtal med tidigare anställda.

När jag senare samma dag ska summera mina intryck, är det svårt att veta var jag ska börja.
De säkerhetsföreskrifter som trots allt förekom kan ses som samtidigt både absurda och skrämmande i den människsyn de speglar. Fabrikens inkörningsfas, de första två åren, ska ha varit den enda period då man upprätthöll något som liknade en anständig säkerhetsnivå. Sedan förföll allt snabbt. Enligt förmannen Gopal Krishnan uppmanades personalen inte ens att duscha efter arbetet, utan på sin höjd att skölja händerna innan man åt inne på fabriken. Detta ska ses i ljuset av en produktion under primitiva förhållanden där förbluffande mängder kvicksilver förlorades i själva produktionsprocessen. Kvicksilver har en enastående förmåga att sprida sig i omgivningen. Jag serveras historier om hur kvicksilver flöt omkring på golvet och yrde runt i fabrikslokalen. Föreskrivna bomullshandskar kan här i bästa fall beskrivas som manekyr. Enligt Raja Mohammed användes dessutom dessa av ytterst få. Den normala rutinen var att arbetarna fyllde termometrar och liknande med bara händerna. Och varför skulle förresten de anställda använda handskar, när ingen upplyst dem om farorna med kvicksilver?

De arbetare som klagade på nedsatt hälsa kunde inte räkna med något stöd från fabriksledningen. Historierna är många om hur arbetare vägrades ledighet för läkarundersökning och rehabilitering, för att inte tala om ersättning från företaget. Istället kunde de i vissa fall förvänta sig beskyllningar om hur de fejkade sitt sjukdomstillstånd (IPT Report). Flera av dem jag talar med hävdar att Unilever/HLL skyllt anställdas eventuella hälsoproblem på dålig personhygien, samt att de drabbade är/var alkoholister. Arbetsmiljön på fabriken kan även speglas på andra sätt. Personalomsättningen var med indiska mått exceptionellt hög. Navroz Modi utbrister i den retoriska frågan:
-I Indien är det väldigt tufft att få ett jobb. Känner du någon som gett upp ett fast jobb frivilligt?

Trots företagets minimala intresse för arbetarnas hälsa fick de anställda paradoxalt nog genomgå årliga medicinska undersökningar. Frågan vad som här är mest iögonfallande är möjligen akademisk: Häpnadsväckande är redan det faktum att arbetarna sällan eller aldrig informerades om resultaten, och företagets vägran ännu 2003 att lämna ut fullständig dokumentation till f.d. anställda samt efterlevande. Lägg till detta att företagsläkarna i det tillgängliga materialet totalt underlåtit att behandla alla de kvicksilversymptom som arbetarna beskrivit (IPT Report).
Raja Muhammed håller fram två likalydande, korthuggna brev från augusti 2003. Båda är svar från företaget till kvinnliga f.d. anställda som begärt att få ut sina medicinska rapporter: "Enligt våra noteringar saknar vi din årliga medicinska rapport samt resultaten av urintester." Punkt. Denna uppgift är något märklig för ett företag som ivrigt åberopar sin minutiösa dokumentation. Förskingrade rapporter eller inte. Unilever drar sig inte för att på sin websida slå fast att "the overall study reveals that emplyees are healthy and sound".

Globalt företagande utan ansvar.
Man kan ställa sig frågan varför man av alla platser väljer att förlägga storskalig högriskproduktion på en isolerad plats som nås först efter timmars färd längs illa underhållna bergsvägar. Samtidigt är det hela logiskt. Indisk industripolitik följer samma nyliberala logik som på andra håll i vår samtid - och går således hand i hand med företagens egna intressen: Att välja lokaliseringar där det är extra lätt att rekrytera lågavlönad och lågutbildad arbetskraft. Och när det gäller viss typ av verksamhet - får man gissa - även att undvika kritisk belysning av själva produktionen. Den lokala delstatsregeringen är f.ö. känd över hela Indien för sitt "investeringsvänliga" klimat, där sällan eller aldrig besvärande frågor ställs till investerande utländska företag.

Folktribunalens hearing har utmynnat i en omfattande rapport med vittnesmål och expertutlåtanden. Kravet på oberoende vetenskapliga studier står i fokus för rapporten. Man efterlyser dels en grundlig medicinsk studie av före detta anställda, dels mätningar av gifthalterna i Kodaikanal med omnejd. Så länge några sådana oberoende studier inte föreligger har Unilever trumf på hand. Till dess är deras ofullständiga och ovederhäftiga data i princip det enda som kan åberopas. Det är som om man i ett försök att bevisa att hamburgare gör barn överviktiga endast hade McDonalds reklambroschyrer som bevismaterial.

Oavsett vilka data som åberopas vidhåller Unilever att kvicksilverutsläppen är oproblematiska för människa och natur. Dessutom bestrider man att det finns förhöjda kvicksilverhalter i omgivningen runt fabriken. I ett tonläge som talar för sig själv avfärdas samtliga de anklagelser som riktas mot företaget som "a pack of lies" (The Week, 10 Aug. 2003). Så talar ett företag för vilket ansvar och medmänsklighet är tomma värden. Varken mer eller mindre än en sifferkolumn i senaste kvartalsrapporten.
-Företagets desperata försök att undgå ansvar syftar endast till att rädda direktörerna på en av världens största multinationella företag.
Aktivisten Navroz Modi tvekar inte i sin analys. Så har också hans civilkurage utmynnat i hot från Unilever/HLL om att dra honom inför domstol.
-Jag skulle välkomna detta. Det är vi som har fakta på vår sida, inte de.
Modi svävar inte på orden.

Det moderna globala företagandet är ett företagande fyllt av skuggsidor. Kryphålen undan ansvar och anständighet synes outsinliga. Västerländska storföretags kontroll över verksamheter i Syd har dessutom blivit växande svåröverblickbart genom outsourcing, dotterbolagskonstruktioner och andra populära managementlösningar. Så har också Unilever legat lågt i turerna kring kvicksilverskandalen i södra Indien, det indiska dotterbolaget Hindustani Lever har i praktiken fått agera buffert.
Mitt i allt elände inger dock denna tragedi hopp. Vad som först väckte mitt intresse för fallet var det häpnadsväckande faktum att lokala aktivister och myndigheter genom intensiva påtryckningar tvingat Unilever att skeppa dumpat högriskavfall tillbaka till USA. Kanske illustrerar detta också att något är på väg att hända? Att en ökad medvetenhet om globala orättvisor - men också intensifierat nätverkande mellan sociala rörelser i Nord och Syd - gradvis håller på att försvåra denna typ av företagsbrottslighet. Än är dock inte sista ordet sagt om det avfall som nu står uppställt på Bethlehem Apparatus, Pennsylvania. Medan aktivisterna vill se avfallet permanent inkapslat är företagets intresse att sälja vidare avfallet med de risker detta innebär.

Tragedin i Kodaikanal ger i blixtbelysning en lektion i globalisering. Tillämpad nyliberal teori. Här finns de komparativa fördelarna i form av arbetare som inte känner eller vågar kräva sina rättigheter. Här finns rörligheten - att företag söker sig till de platser där det är billigast och reser minst invändningar att förstöra natur och människors hälsa. Här finner vi även transnationalisering och ägarkoncentration - att företag som Unilever lägger under sig svagare konkurrenter och efterhand utvecklas till globala giganter som spelar efter sina egna regler. Mångfald ersätts av oligopol och monopol. Här finner vi slutligen ett företagande utan moral och samvete, ett företagande utan personligt ansvar. Som för att understryka det sista befinner sig också ledningen på betryggande avstånd från den katastrof de iscensatt.

Sista dagen i Kodaikanal. För att finna arbetsro mitt i det indiska bruset söker jag mig till cafeterian på fina Carlton´s Hotel. Som av en ödets ironi har Hindustan Levers Sydindiendivision bokat upp hela hotellet just denna dag. Man håller årskonferens på temat Regional Leadership Summit - Your Partner in Success! Känner mig som katt bland hermeliner. Företagets kanonmat - de mänskliga offer som lemlästade hankar sig fram i tillvaron - befinner sig bara något stenkast bortanför den höga hotellmuren. Men skillnaden mellan deras och direktörernas verklighet känns lika avgrundsdjup som gapet mellan två planeter. Det dukas upp till bankett. Temat för kvällen är "Go Aussie!". Företagets kritstrecksrandiga medarbetare uppmuntras att släppa loss i sann australiensisk anda. Till mycket öl förmodar jag. Men stannar inte tillräckligt länge för att få svar på denna fråga.

Björn Forsberg
Författaren är f.d. kontaktsekreterare för Föreningen Svalorna i Indien