Hållbart jordbruk – möjlig lösning?

"India's middle-class is shining, but it is not a sustainable shining", säger Oswald Quintal, ledare för Kudumbam och Leisa-nätverket. Valrörelsens slogan "India shines" gällde inte landsbygdens många fattiga. Svalornas kontaktsekreterare Björn Forsberg ger sin syn på situationen på indiska landsbygden.

Hur Indien beskrivs beror tydligt på i vilken position man befinner sig. Hindunationalistiska BJP, det förra regeringspartiet, trummade in slagordet "India shining" i det allmänna medvetandet. Under vårens valrörelse talade partiet om en "feel good factor" för att beskriva andan i dagens Indien. Budskapet gick hem hos en stor del av den indiska medelklassen, ca 35 procent av befolkningen, men tydligen inte hos alla. I valet för några veckor sedan vann Kongresspartiet en överraskande seger. En samstämmig bedömning i indisk media är att det kraftiga raset för BJP är väljarnas dom över den uppumpade bild av Indiens utveckling som partiet lanserat. Många av dem jag möter i min vardag ser också talet om det "skinande" Indien som ett hån, och bekräftelse på en verklighetsfrånvänd politik.

Desperata handlingar
Under våren har jag besökt byar i distrikten runt min hemstad Trichy, och mött en verklighet som på alla sätt skiljer sig från den skimrande framgångsbild av Indien som utmålades av den regerande NDA-koalitionen. En resa ut på landsbygden från Trichy är också en resa till uppgivenhet och vanmakt. Sådana besök i verkligheten ger insikt om hur fragmenterad och ofullständig bild av landets problem som ges i indisk media. I dessa byar konfronteras jag med flera exploderande samhällsproblem som i bästa fall får utrymme som notiser i pressen.

Problemen med förvärrad torka och minskad ekonomisk avkastning driver bönder och landlösa till tragiska handlingar.Handel med mänskliga organ har på några få år blivit en storindustri i södra Indien. Bangalore, Trichy och Chennai är centrum för denna verksamhet. Välbärgade från hela Syd- och Ostasien flyger hit för att transplantera organ från fattiga sydindier. För en njure får de senare pengar som tillfälligt kan rädda familjens försörjning. Dock sjunker priserna på organ på grund av det snabbt ökade utbudet.

Det kallas marknadsekonomi
Även människohandel är ett snabbt växande problem, och samtidigt en indikator på det desperata läget på den sydindiska landsbygden. När bönder sålt allt annat som kan inbringa pengar, inklusive sitt land, ser de många gånger inga andra möjligheter än att sälja sina döttrar till sexhandlare. Av uppenbara skäl är detta ett känsligt ämne, och något de bönder jag möter inte gärna talar om.

Migration och uppbrutna familjestrukturer bidrar på flera sätt också till en Hiv-epidemi i vardande. När jag under ett par dagar i början av maj åker ut i fält med Oswald Quintal från LEISA-nätverket, berättar han om byar där AIDS exploderat under de senaste åren. Men myndigheterna ser inte detta som någon prioriterad fråga. I allt väsentligt är det indiska och utländska frivilligorganisationer som tagit på sig uppgiften att informera om Hiv/AIDS. Och utmaningen är inte liten. En undersökning nyligen visade att mer än 2/3 av kvinnorna på landsbygden i den folkrika delstaten Andra Pradesh aldrig hört talas om Hiv. Detta i en delstat som satsat jämförelsevis mycket på informationsarbete.

Det växande daglönearbetet och migrationen är dock de trender som berör flest människor. Bönder som tidigare klarade sin försörjning på vad jorden gav tvingas idag ut i daglönearbete i närliggande samhällen. Varje morgon samlas hundratals bönder i centrala Trichy i förhoppning om tillfälliga påhugg. Många hamnar på byggarbetsplatser, andra blir springsjasar. I många byar migrerar hela befolkningen under de delar av året då jordbruket ligger nere. I byn Karannampatti berättar man att halva befolkningen sökt sig till granndelstaten Kerala i hopp om att klara sin överlevnad. Man har vandrat de ca 50 milen till Kerala, pengar till en bussbiljett är en utopi i dessa människors liv.
”India shines”, säger man mig med illa dold ironi.

Förvärra problemen
En överblick av Indiens sociala problem leder fram till två viktiga slutsatser: Den första av dessa är att allt hänger samman. Alla Indiens stora sociala utmaningar ingår i samma orsakssammanhang, och de börjar med landsbygdens försörjningsproblem. Med start i den Gröna revolutionen har Indiens styrande valt en teknik- och insatsintensiv väg som snarare än att lösa landsbygdens problem bidragit till att förvärra dem, och samtidigt skapat nya problem! Hittills har också mäktiga intressen, agroindustri, betongindustri och pvc-industri, framgångsrikt verkat för att jordbrukspolitikens lösningar blivit mer av samma. Och på så vis förhindrat en återgång till hållbara metoder utvecklade ur generationers samlade erfarenheter. Istället för att återskapa dammar och kanaler för att hålla kvar nederbörden på böndernas marker, är man i full färd med att inleda ett gigantiskt sammanlänkande av Indiens stora flodsystem, med förödande ekologiska konsekvenser att vänta. Istället för lokalt anpassade grödor och organiska tekniker sker utan offentlig insyn storskaliga försök med GMO-grödor på Indiens jordar (en politik vars följder för övrigt redan hunnit ruinera många indiska bomullsodlare).

Universallösning
Därför är också lösningen på Indiens problem, detta är den andra slutsatsen, utvecklingen av ett ekologiskt hållbart jordbruk. Detta är den universallösning som skulle undanröja motiven till att människor lämnar sina åkerplättar för en hård men i övrigt oviss framtid i städernas slum. Varför? Det moderna industrijordbruket är en återvändsgränd. Produktivitetsutvecklingen har stagnerat och mer och mer insatser (kemiska bekämpningsmedel, maskiner, GMO, m.m.) krävs för att hålla denna jordbruksmodell flytande. Med tilltagande förgiftning av jordar, djur och människor som följd. Även socialt har industrijordbruket, i namn av den Gröna revolutionen, fått förödande konsekvenser. Det industriella jordbruket har tvingat in bönder in i en skuldfälla, ett beroende av yttre faktorer bortom deras egen kontroll, en ohelig allians av agroindustri, långivare och korrupta politiker.

Ett hållbart jordbruk handlar inte bara om resurshushållning och att skapa levande jord med biologisk mångfald. Det handlar även om egenmakt. Men vänta. Någon kanske tycker att pågående migrationsflöden utgör en naturlig utveckling. Skedde inte när allt kommer omkring någonting liknande under vårt lands industrialisering? Visst kan sådana paralleller dras, men likafullt är skillnaderna i förutsättningar hisnande.

Urbanisering
De 700 miljoner invånarna på Indiens landsbygd är mångfalt fler än dem som flyttade in till städerna under industrialiseringen av Europa. Indiens lantbruksproletariat har heller inget förlovat land att söka sig till. Indiens växande städer har i många fall sedan länge passerat gränsen för en långsiktigt hållbar befolkningsstorlek. Tydligast visar sig detta i de snabbt sinande vattenresurserna runt de större städerna, men även i hur sjukdomar som malaria och tuberkulos frodas i dessa trångbodda miljöer. Inte heller är städernas trafiksystem tillnärmelsevis dimensionerade att klara de snabbt växande trafikflödena. För att ta ett exempel så tillkommer bara i Delhi ca 350 000 motorfordon netto varje år.

Att tänka sig att merparten av landsbygdsbefolkningen skulle flytta in till Indiens städer, en utveckling vi redan sett i Europa, är helt enkelt inte realistiskt. Likafullt är det en sådan politik som den indiska statsmakten tog sikte mot när premiärminister Vajpayee utlovade en andra Grön revolution.

Strömlinjeformat bistånd
Det förefaller som om västerländska biståndsorganisationer ofta har svårt att se hur investeringar i ett hållbart jordbruk faktiskt är en lösning på problem som människohandel. Och att man istället inriktar sin energi på mellanliggande eller sekundära orsaker. Åtgärder som temporärt kan lindra svedan från elden men ingalunda släcker den.

Vid en tidpunkt då biståndsinsatser i snabb takt strömlinjeformas enligt Världsbankens direktiv, med en åtföljande ekonomisering av relationen till målgruppen, och där rörelser som ägnat sig åt social mobilisering nu förvandlas till administratörer, är det extra viktigt att föreningar som Svalorna står emot trycket, och värnar sin oberoende röst.

Text och foto: Björn Forsberg, Svalornas f d kontaktsekreterare i Indien