Grönt maktspel - ekobönder som vägrar att lyda

Enda alternativet för oss småbönder är organisering, så uttrycker sig Subol när han samtalar med Pär Lindqvist om det ekologiska jordbrukets framtid i Bangladesh.

– Situationen för småbönderna är hopplös, säger Subol Chandra Gosh när jag träffar honom på hans gård strax utanför Jhenidah i sydvästra Bangladesh.

– För 10–15 år sedan övertygade regeringen och många nationella och multinationella agrokemiföretag oss att börja odla moderna högavkastande rissorter. Trycket var hårt på oss att anamma de nya sorterna och överallt i tidningar, på olika anslag och affischer samt i bymöten och diskussioner propagerades det för det nya moderna jordbruket som skulle ge oss bättre ekonomi och säkrad livsmedelsförsörjning.

Lågt rispris
Subol kommer ihåg att det var de stora inflytelserika bönderna som lade om först och började odla de nya sorterna med konstbevattning. Vatten från konstbevattningen läckte ut och påverkade stora områden. Till slut var alla tvungna att lägga om till att bara odla ris hela året eftersom andra grödor inte tål så mycket vatten. Nu ligger större delen av arealen under vatten även på vintern, det är mark där man innan konstbevattningen odlade linser, ärter, oljeväxter och hade vinterbete för korna.
– Vi övergav våra gamla rissorter till förmån för utländska högavkastande sorter. De första 3–4 åren ökade också skördarna ganska mycket och allt såg bra ut. Vad vi inte räknade med var miljöeffekterna och de kraftigt ökande produktionskostnaderna. Nu är rispriset väldigt lågt och har legat stilla i flera år medan kostnaderna för gödselmedel, bekämpningsmedel och bevattning stiger hela tiden.

Smakade bättre
Det är mycket svårt för familjen att få ekonomin att gå i hop, ofta måste småbönderna arbeta som daglönare utanför den egna gården för att kunna försörja familjen. Det är heller inte ovanligt att man måste sälja av delar av sin mark för att klara sig om skörden slår fel ett år eller om familjen drabbas av andra oförutsedda utgifter som sjukdom, översvämningar etc.
– De gamla sorterna som vi själva lagrade och förädlade år från år var egentligen mycket bättre, de smakade bättre och gav bättre ekonomi i slutändan eftersom de inte var så känsliga, förklarar Subol.
– Men eftersom alla slutade använda dem för 10–15 år sedan går de inte längre att få tag på. De nya sorterna kräver allt högre doser av konstgödsel och bekämpningsmedel till en allt högre kostnad och ändå är skördarna nu sämre än de var de första 3–4 åren.

Klarar försörjningen
Vi sitter på Subols veranda, utanför kacklar en hönsfamilj förbi. Värmen är tryckande. Det är slutet av augusti och mitt i monsunperioden. Subol har drivit sitt lilla familjejordbruk sedan fadern dog för tio år sedan. Han odlar sitt ris och sina grönsaker på 2 acres (ca ett halvt hektar) och klarar familjens försörjning på det, men det blir inte mycket över. Subol var en av de som insåg att det nya jordbrukssystemet inte håller och han lade om större delen av sin gård till ekologisk odling 1999.

Allvarliga miljöeffekter
– Vi ser nu de allvarliga miljöeffekterna av en lång överanvändning av konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel och ett odlingssystem som innebär rismonokultur hela året, förklarar Subol.
– Bördigheten på våra åkrar har sjunkit dramatiskt sedan bönderna slutade använda kogödsel och andra organiska gödselmedel och enbart förlitade sig på konstgödsel. Agrokemiföretagen och deras representanter säljer farliga och ibland förbjudna bekämpningsmedel utan att informera om hur de skall användas eller vilka skadliga och negativa effekter de kan ha. Användningen slår ut, inte bara skadeinsekter utan även nyttoinsekter och markorganismer samt påverkar allt liv i området. Förr var det lätt att fånga fisk i floden och i risfälten under monsunperioden, nu går det knappt att få någon fisk alls och på marknaden har priset gått upp så mycket att vi sällan längre har råd med fisk till maten. Människor blir sjuka av gifterna, även husdjuren blir sjuka och andra djur som fåglar och grodor har minskat dramatiskt i området.

Skuldfälla
Subol berättar om en granne som efter att ha sprutat sitt fält tvättade sig i gårdens fiskdamm, morgonen efter var alla fiskar döda.
– Så du förstår vilka farliga gifter vi sprider utan att ha en aning om det, säger han och de mörka ögonen blixtrar.
Han kommer ihåg att när han själv använde bekämpningsmedel var han sjuk och ofta sängliggande i flera dagar efter varje spruttillfälle. Men varför forsätter bönderna att använda kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel frågar jag.
– Problemet är, säger han, att många småbönder står i skuld till försäljarna för insatsmedel som man fått på kredit innan säsongen. Företagens representanter och de lokala försäljarna är också mäktiga i lokalsamhället och många följer det de säger och vågar inte kritisera eller gå emot. Många är också så påverkade av det nya jordbrukssystemet, framförallt den yngre generationen, att de tror att man måste använda kemiska insatsmedel för att det skall vara möjligt att odla ris. Detta hävdas också av myndigheter, experter och framförallt av företagen som säljer insatsmedlen. Vi småbönder är tyvärr sedan generationer vana att rätta oss efter andra och göra vad överhögheten säger åt oss, säger Subol och suckar.

Lägga om lokalt
Men hur skall man kunna bryta den här utvecklingen?
– Enda alternativet, säger Subol, är att vi börjar utnyttja lokala resurser och går över till ekologiskt lantbruk men det är svårt och tar tid. Det kemiintensiva jordbruket har förstört många naturliga resurser och förändrat jordbrukssystemet i grunden. Vad som krävs är att vi småbönder går samman och gemensamt lägger om systemet på lokal nivå.
Idag är de 10 småbönder i byn som försöker lägga om sina gårdar till ekologisk produktion, och andra är intresserade. De är organiserade i en grupp som stöds av den lokala NGOn Unnayan Dhara. – Gruppen stärker oss mycket i vårt arbete, säger Subol och en granne som kommit förbi instämmer.
– Vi kan bolla idéer och erfarenheter med varandra och vi kan göra vår röst hörd. Idag lyssnar lokala ledare och storbönder på oss och respekterar vårt initiativ men vi behöver bli många fler och organisera oss bättre. Först när alla småbönder går samman kan vi förändra jordbruket till ett mer uthålligt system och bli starka mot storbönder och kemiföretag.

Text: Pär Lindqvist, f d volontär i Bangladesh