Bilder och tankar från en flod i södra Bangladesh

Med väskan full av broschyrer, foton och nyhetsurklipp åkte jag tillbaka till Noai, byn där vi tidigare i våras arrangerade konstworkshopen. Att ge feedback till byborna om anti-räkkampanjer i andra länder är en viktig del i mitt arbete. Med ett antecknings block i handen försöker jag skildra känslorna, bilderna och livet kring floden i ord.

Vi lämnar fastlandet bakom oss från Koyra Ghat, en timmes resa med babytaxi från Khulna. Folk sätter sig till rätta i trollern, en typ av båt som är vanlig i flodtrafiken, motorn startar, man fäller upp sina paraplyer för att skydda sig mot solen och hälsar på grannen brevid. Den som skyr solen och värmen sätter sig på golvet inne i båten där motorljudet är bedövande. Pelle och jag placerar oss på taket, fäller upp våra paraplyer och spanar ut över floden.

Min väska är full av foton
Vi är på väg till Noai, en by där effekterna av räkodlingarna är kända. Nyligen misshandlades några av mina kollegor i byn för att de kämpar emot räkodlingarnas utbredning. Vi är på väg dit för att berätta om utställningsturnén i Sverige som jag nyligen åkt runt med. Min väska är full av foton, broshyrer, nyhetsutklipp och posters, allt för att försöka tydliggöra kampanjarbetet i Sverige, då deras tavlor kunde beskådas av en fikasugen student eller en barnfamilj på biblioteket. Jag funderar en stund på hur jag ska lägga upp mötet med människorna igen, vilka frågor kommer de att ställa och vad jag ska svara.

Kan inte låta bli att fascineras
Medan jag funderar flyter vi fram i det vackra deltalandskapet. Fast jag åkt denna båtresa så många gånger kan jag inte låta bli att fashineras. Jag vill inte missa något utan spanar in i varje liten by vi passerar för att se vad som är på gång. Det fullt normala bylivet intill floden påverkar mig och får mig att känna en oerhörd värme. Tanken slår mig än en gång hur priviligerad jag egentligen är som har södra Bangladesh som mitt arbetsområde.

En kvinna med sitt yngelnät
Några barn skrattar och leker i det leriga vattnet, några andra har gjort en rutschbana som de slänger sig ut för. Det se fantastiskt roligt ut. De vinkar och försöker simma ikapp båten. Lite längre bort går en kvinna med sitt yngelnät längs landremsan i hopp om att hitta några räkyngel som hon kan sälja. Längre ut i floden håller fiskarna på att reva sina nät. Allt detta vackra i räkodlingens skugga. Det är svårt att förstå, men jag påminns hela tiden om bybornas berättelser om misshandel, våldtäkter och mord i kampen om marken.

Bybor lierade med räkodlarna
Efter fyra timmars resa lägger vi till i Noai. Vi tar våra väskor och går igenom byn. En del hälsar och ser glada ut. Andra är lite mer misstänktsamma. Några bybor har nämligen lierat sig med räkodlarna och har lagt stora delar av Noai under saltvatten trots att det är illegalt. Stigen till centret är vacker. Några nyfödda lammungar hoppar förskräckt åt sidan när vi kommer. En ankfamilj vankar framför oss, precis som det ska vara på landsbygden i Bangladesh. Man undrar ju bara hur länge Noai kommer att se ut som det gör idag.

Tavlorna i svensk miljö
Återseendet och mötet med människorna blev lyckat. Många frågade och verkade fashinerade av att se sina tavlor hänga i en svensk miljö. Jag delade ut lite vykort från Sverige och alla verkade nöjda och glada.

Till sist utsåg de två representanter för att delta och hålla tal på invigningen av utställningen i Dhaka. I någorlunda demokratisk anda röstade man fram Rahela och Nirapado som båda verkade glada över förtroendeuppdraget.

Har kommit ännu en bit närmare Bangladesh
Vi lämnar Noai dagen därpå, tillfreds med vårt arbete. Jag har gett viktig feedback till gruppmedlemmarna om kampanjarbetet i Sverige och Pelle har skolats in ännu en bit närmare Bangladesh.

Vi sätter oss återigen på trollern som denna morgon är full av passagerare, fäller upp våra paraplyer och blickar ut över flodlivet.

Text: Åsa Wistrand: Svalornas miljövolontär hos Nijera Kori i Bangladesh 2002