En volontärs tankar

Maria Norgren arbetade som svalvolontär i Bangladesh 1995-1997. Hon arbetade med ekologisk jordbruk och var knuten till Proshika, en av de större NGOerna i landet. Hon bodde ute på landet, på Proshikas kursgård med make och tre barn. I tidningen Svalorna nr 2/96 finns en intervju med Maria och två av hennes kollegor, Manitosh och Mahmoud från Proshika. Här följer ett utdrag ur den intervjun, ett samtal som kom att kretsa kring volontärsrollen och samarbetet:

– Vad tycker ni om det här sättet att arbeta?
Alla tycker om att det är bra. Experter som stannar en kort tid och som bara får en begränsad bild av verkligheten har sitt värde, men att som Maria, bo på landsbygden i två år ger en betydligt klarare och mer sann bild av Bangladesh.
– Dessutom lär vi oss mycket av henne, tillfogar Mahmoud.
– Ja, men vänta här nu, säger Maria. Jag har verkligen lärt mig en massa. Jag har tjänat mycket på det här men jag kan inte se att jag har tillfört något till er.
Protester hörs nu både från Mahmoud och Manitosh, som utropar att de lärd sig mycket av Maria.

Jag tycker det känns så, säger Maria. Det är svårt. Om man vill undvika den expertroll vi nyss nämnde måste man tona ner sig själv. Det är bra. Det finns så många misslyckade exempel på "expertexport", ta bara gröna revolutionen! Det blir dock väldigt svårt att definiera sin roll. Ibland känns den vag och då blir jag frustrerad. Vad för slags utbyte kan vi åstadkomma? Det som heter gaining and sharing i min arbetsbeskrivning men som jag inte tycker fungerar så bra.

– Men ta den jämförande studien om ekologiskt jordbruk som du är med i, tycker Mahmoud. Den är viktig och vi tycker att du tillför mycket till den. Det är inte enkelriktat arbete utan mycket bra faktiskt. Man kan inte heller glömma att det mesta vi diskuterar eller har utbyte kring är på idéplanet. Det är inte så enkelt att snabbt föra över i praktik.
Maria igen:

– Visst kan det ta tid att hitta en meningsfull roll. Det är omöjligt att veta hur den kommer att se ut när man kommer som ny. Det som varit mest positivt för mig har nog varit de informella diskussioner vi haft runt bordet eller på bron utanför huset under många kvällar. Mahmoud instämmer och tillfogar att även om de diskussionerna sällan kommer ut på papper eller i en rapport så är de inte mindre intressanta eller viktiga för det.